lördag 19 april 2014

Kåseri | Mats Ädel kåserar om timmar vid ån

Mörkret har lagt sig över ån  och blicken når inte längre än ett skagit-kast.
Synen blir svagare och svagare för varje minut som går. Snart sluts nattens
ögonlock där vakenheten tynar bort. Bilden avtar. Andra sinnen tar över.


Forsnacken  ljuder tydligare och lockar nästan beordrande mig att snart
göra nya kast mot den. Intuitionen väljer fluga som snart ska få simma
genom det mörka, kalla aprilvattnet. Instinktivt anar jag var hugget
kommer komma, precis där jag hade mitt första i hugg för ett par år sedan.
Många av mina vänner är torrflugefanatiker och älskar det visuella
fisket mer än någonting annat i världen, men jag älskar nog det
mörkerblinda fisket ännu mer blint. Ett fiske i gränslandet mellan
vakenhet och sömn, där drömfiskar kan hugga på ett par decimeters
djup nästan framför fötterna på dig. Ljudet av rinnande vatten har
alltid lugnat själen och tonen är som ljuvast när det skymmer. Kvällens
råhet och kaffetermosens styrka gör att jag inte slumrar till.



En aprileftermiddag för några år sedan slumrade jag till längst ut på udden vid Spegeldammen. Solen värmde så att de sista isfläckarna av vintern försvann från slänten och fräknarna tittade fram på nästippen. Öringen var svårlurad i det starka ljuset, så det var skönt att lägga sig med nacken mot trädet, andas in våren och höra åns vaggvisa. Jag hann inte ens börja snarka innan jag hörde steg tydligare och tydligare. Kisade upp mot ett ungt ansikte framför solen. Den unge mannen var rakt på sak och ville göra affärer med mig. Hans ivriga desperation glömde artighetsfraserna innan och frågan kom direkt "vill du köpa en rakapparat av mig"?. Fingertopparna gned genom hakspetsen på misslyckad fjunjakt, precis som jag tänkte över erbjudandet. "Ser jag skäggit ut?".  "Nej, men om du har en bit hasch, så kan du få rakapparaten". Måhända såg jag hippieaktig ut i mina vadare och ögonen var säkert sömndrucket rödsprängda men någon cannabisförespråkare eller -rökare har jag alltid varit. Hasch har möjligen en speciell doft som triggar igång ett sug för den röksugne. Gavleån har också en speciell doft som det inte går att ta miste på. Den murkna och dyiga doften som är allra tydligast i april. Om du sluter ögonen och tar ett djupt andetag så känner du doften.
Åns murkna doft känns igen nästan lika tydligt som öringarna som  vandrar
in och ut ur den från havet med hjälp av ström och odör. Det finns många
vatten jag hellre besöker, men jag kommer alltid återvända till min uppväxts
å som gav mig en livsstil och ett syfte. Dock kommer jag aldrig slumra till
vid åns strand igen.


Premiärturen i år dröjde långt in i april på grund av en inflammerad kastaxel. I vanliga fall borde jag ha givit upp för länge sedan, men inombords känns det som att jag måste fiska ikapp förlorad tid och den begynnande nattens dunkel borde göra öringarna mindre skygga. Axeln har hållit under flera timmar och ett par dragningar i linan har jag känt, men att skilja på en sten i strömmen och ett hugg är alltid svårt i början av säsongen.  Boulongersskogen är tömd på folk, inga flåsegutter och flåsejänter joggar förbi för hinna i fatt beachformen, inga "rakapparatsförsäljare" vid bänkarna, inga nyfikna frågor av förbipasserande och ingen lössläppt hund som drägglar efter den sista mackan i min ryggsäck. I mörkret vadar jag väldigt sparsamt av tre olika anledningar, dels för att jag inte vill plurra vilket är lätt gjort när det inte går att se ens fötter, dels för att inte skrämma fisken, dels för att det inte behövs, då fisken ofta står väldigt grunt nära land och långa kast behövs  inte heller göras. En ny runda, ingen vadning, korta och försiktiga kast. Stenen jag tror flugan fastnat vid rör på sig nedströms. Det gungar, men det är ingen av åns tungviktare, så det går lätt att
styra den med pressen från rullen och det följsamma switchspöt. Öringen är av ordinär
Gavleå-size, runt 65 cm, men fet och trind efter vistelsen i havet. Det enda bevis
den lämnar kvar i mina händer är doften av fisk, Gavleåns murkenhet
och ett knippe silverblanka fjäll.


Det finns mörker och det finns mörker. Ett mörker som kommer när kroppen
inte orkar fiska längre. Ett mörker som ger längtans drömmar liv. Ibland är
det en ynnest att vara alldeles ensam i mörkret, andra gånger är det
smärtsamt och skrämmande.


Mats Ädel- 2014-04-19

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: