Calle klarar omställningen bra från att ha levt ett lyxigt i en vecka i ex-fotbollsproffset Vegard Heggems, Aunan lodge, ett stenkast från Orkla, till att bo omodernt i en liten husvagn med en vinröd plyschsoffa där den största moderniteten är en tv, som inte är platt.
Till skillnad från 19-årige Calle som föddes långt efter kärleksfulla blandband och inspelade vhs-kassetter känner jag mig mer hemma i 70-tals husvagnen än i Aunan lodge, där bilder från Vegard Heggems Liverpool-karriär bland annat pryder väggarna.
- Vad är det där ? Säger Calle precis när jag skickat ett sms
- Min mobiltelefon svarar jag
- Du måste skaffa dig en I-phone, uppmanar han
Calles ungdomliga entusiasm gör att han vill ut och fiska med en gång
vi anländer trots att vi bilat 11 timmar längs Norges vägar och att han
fiskat en hel vecka i Orkla innan. Det blir en slags kompromiss, då vi
söker upp våra klubbkompisar, de tre vise männen, Blomman, Micke
och Kjellis som fiskar en specialsträcka av älven under ett dygn. De har
talat med ortsborna som säger att det är väldigt lite vatten och att det
är väldigt varmt i det. Därför står mängder av havsöring kvar i havet
och väntar på kallare vatten och ett högre vattenflöde, som ett startskott
för deras lekvandring. I fjol fick Micke en fet havsöring på 95 cm i älven
och ett par mindre fiskar mellan 5- 7 kilo, under liknande vattenflöde.
Kjellis fick några mindre öringar. Det var tillräckligt för att locka med
Blomman och få mig att tacka ja till ynglingen Calles invit till att fiska
en vecka i vårt vackra grannland.
vi anländer trots att vi bilat 11 timmar längs Norges vägar och att han
fiskat en hel vecka i Orkla innan. Det blir en slags kompromiss, då vi
söker upp våra klubbkompisar, de tre vise männen, Blomman, Micke
och Kjellis som fiskar en specialsträcka av älven under ett dygn. De har
talat med ortsborna som säger att det är väldigt lite vatten och att det
är väldigt varmt i det. Därför står mängder av havsöring kvar i havet
och väntar på kallare vatten och ett högre vattenflöde, som ett startskott
för deras lekvandring. I fjol fick Micke en fet havsöring på 95 cm i älven
och ett par mindre fiskar mellan 5- 7 kilo, under liknande vattenflöde.
Kjellis fick några mindre öringar. Det var tillräckligt för att locka med
Blomman och få mig att tacka ja till ynglingen Calles invit till att fiska
en vecka i vårt vackra grannland.
Kjellis är för rastlös för att fiska vid en och samma pool hela kvällen. Han vill att saker ska hända och är laddad upp till tänderna. Klass sju-spö är ingenting för honom. Går det på en ordentlig fisk, krävs tung utrustning för att drillningen ska gå snabbt. Han älskar fighten med en lax och havsöring lika mycket som han älskade kampmomenten i amerikansk fotboll när han var yngre:
-Jag fick ut så jävla mycket adrenalin av en match att jag blev helt lugn
i en vecka efteråt. Ungefär så upplever jag att det är att fånga en lax.
Nappar det ingenting blir jag otålig. Jag räknar med att det står ostörd
fisk där ingen annan fiskar. Ostörd fisk är lättare att locka till hugg. Att
gå en och samma runda varv efter varv är ingenting för mig.”
i en vecka efteråt. Ungefär så upplever jag att det är att fånga en lax.
Nappar det ingenting blir jag otålig. Jag räknar med att det står ostörd
fisk där ingen annan fiskar. Ostörd fisk är lättare att locka till hugg. Att
gå en och samma runda varv efter varv är ingenting för mig.”
Blomman blir rastlös av att vara i stugan och lika lugn av att vara vid vattnet.
Han vill ta tillvara på den värdefulla fisketiden lika mycket som ynglingen
Calle. Blomman kastar graciöst och flugan landar mjukt trots långa kast med
lång och tunn tafs. Öringen är oerhört skygg i det klara låga vattnet och
plaskande fluglinor skrämmer den säkerligen. Det är därför ingen slump att
det är Blomman som fångar den första öringen. Imponerande 6.2 kg vägs den till.
Han vill ta tillvara på den värdefulla fisketiden lika mycket som ynglingen
Calle. Blomman kastar graciöst och flugan landar mjukt trots långa kast med
lång och tunn tafs. Öringen är oerhört skygg i det klara låga vattnet och
plaskande fluglinor skrämmer den säkerligen. Det är därför ingen slump att
det är Blomman som fångar den första öringen. Imponerande 6.2 kg vägs den till.
40-års kris
Halvvägs till havet kommer självrannsakan på besök. Denna objudna gäst kan
göra en sömnlös om nätterna. En del låter det glesnande håret växa, andra
skiljer sig för att gifta sig med någon betydligt yngre, andra köper en
motorcykel för att köra ifrån den objudne gästen.
göra en sömnlös om nätterna. En del låter det glesnande håret växa, andra
skiljer sig för att gifta sig med någon betydligt yngre, andra köper en
motorcykel för att köra ifrån den objudne gästen.
I stället för att börja nätfiska efter kärleken på olika dejting-sidor, köpte jag
mitt första två-hands flugspö och började fiska med luttrade laxfiskare i
hopp om att få uppleva en mer actionfylld fiskelycka som får hjärtat att dunka
hårdare än vid en förälskelse. Många som får sin första lax blir helt beroende
av detta tidsfördriv som kostar en förmögenhet och inte sällan även äktenskap
och kärleksliv. Efter tre laxlösa Norge-semestrar med mina garvade vänner,
drabbades de av en annan typ av kris, då ingen av dem lyckades fånga en
lax när jag var med. Jag kallades för ”gyron” (parasit som tar död på laxen) f
ör att det inte går att fånga en lax i min närhet.
mitt första två-hands flugspö och började fiska med luttrade laxfiskare i
hopp om att få uppleva en mer actionfylld fiskelycka som får hjärtat att dunka
hårdare än vid en förälskelse. Många som får sin första lax blir helt beroende
av detta tidsfördriv som kostar en förmögenhet och inte sällan även äktenskap
och kärleksliv. Efter tre laxlösa Norge-semestrar med mina garvade vänner,
drabbades de av en annan typ av kris, då ingen av dem lyckades fånga en
lax när jag var med. Jag kallades för ”gyron” (parasit som tar död på laxen) f
ör att det inte går att fånga en lax i min närhet.
Calle drabbades av laxfiskedjävulen redan som 15-åring då han fångade sin
första lax, den vägde 4.5 kilo och fångades under svåra förhållanden. Sedan
den dagen har laxar simmat runt i hans skalle jämt och ständigt. Han tycker
att laxfight är en betydligt större adrenalinare än en havsöringskamp.
Calle berättar liksom många andra duktiga laxfiskare om strategin som
ledde fram till laxhugget.
första lax, den vägde 4.5 kilo och fångades under svåra förhållanden. Sedan
den dagen har laxar simmat runt i hans skalle jämt och ständigt. Han tycker
att laxfight är en betydligt större adrenalinare än en havsöringskamp.
Calle berättar liksom många andra duktiga laxfiskare om strategin som
ledde fram till laxhugget.
Hit har jag dock åkt för att fiska havsöring och räknar inte med att få någon
lax. Tusentals kast har gett samma resultat. Ingenting har hänt tidigare.
Inte en enda lax har fattat tycke för mina flugor. Att ingenting händer är
det normala, det enda rätta.
lax. Tusentals kast har gett samma resultat. Ingenting har hänt tidigare.
Inte en enda lax har fattat tycke för mina flugor. Att ingenting händer är
det normala, det enda rätta.
Kommer på att någon sagt, eller att jag möjligen läst, att man ska landa laxen
för tredje gången man har den in mot land. Vet inte om det är sant, men så
gör jag i vart fall och jag lyckas. Min första lax någonsin mäts till 76.5 cm
och uppskattas till ca 4.5 kg av Calle.
Logiken säger att det borde ta nästan 43 år innan jag skulle fånga min andra lax, men så blev inte fallet. Inom ett par dagar har jag fått min andra lax som är mindre, men den högg på samma fluga. Jag visar flugan för Micke som är en mycket duktig flugbindare och jag får veta att min lilla laxfrälsarfluga heter Olsen, precis Uniteds danske lille kantspringare hette i efternamn på 80-talet.
Team Kjellis vs Team Chrille
Alla större sällskap har grupperingar. I värsta fall kan grupperingarna bli
nästan hatiska mot varandra och då helt förstöra sällskapet, så var fallet
i vår fiskeklubb för många år sedan, då två ledande personer inte alls
tyckte om och baktalade varandra så fort de fick chansen. Hela föreningen
drabbades av detta inbördeskrig och flera medlemmar valde att lämna
klubben. För att lätta upp stämningen skrev jag ett urkundsförfalskat julkort
med texten ” god jul och gott nytt år X önskar Y.” Detta practical joke ledde
till att X började tala med Y i stället för att baktala honom hela tiden.
Y förstod ingenting men blev trevligare mot X. Stämningen i klubben
blev sakta bättre och nu flera år senare har den ett så gott rykte att
vi måste tacka nej till en uppsjö av personer som vill bli medlemmar
på grund av medlemstaket är nått sedan länge.
nästan hatiska mot varandra och då helt förstöra sällskapet, så var fallet
i vår fiskeklubb för många år sedan, då två ledande personer inte alls
tyckte om och baktalade varandra så fort de fick chansen. Hela föreningen
drabbades av detta inbördeskrig och flera medlemmar valde att lämna
klubben. För att lätta upp stämningen skrev jag ett urkundsförfalskat julkort
med texten ” god jul och gott nytt år X önskar Y.” Detta practical joke ledde
till att X började tala med Y i stället för att baktala honom hela tiden.
Y förstod ingenting men blev trevligare mot X. Stämningen i klubben
blev sakta bättre och nu flera år senare har den ett så gott rykte att
vi måste tacka nej till en uppsjö av personer som vill bli medlemmar
på grund av medlemstaket är nått sedan länge.
Stämningen mellan Kjellis och Calles och min havsöringsmentor Chrille
är långt ifrån så dålig som den var mellan x och y. Chrille och Kjellis är
dock inte de bästa av vänner, för de verkar ha olika åsikter om det mesta
i fiskets värld. Chrille ringer till Calle vid varje grunch (grötlunch) och
matar den kroniskt fiskehungrige ynglingen med tips som han slevar i sig
som om det vore gröt. Calle diskuterar sedan dessa tips med Kjellis och
får då mothugg direkt. Detta leder till en duell, en fiskekamp mellan
Team Kjellis, bestående av de tre vise männen; Micke, Blomman
och Kjellis, och Team Chrille bestående av Calle och mig. Vi ska göra
upp på en grusbädd vid den klara älvens strand där Micke fick sin
95:a i fjol. Första fisken vinner.
är långt ifrån så dålig som den var mellan x och y. Chrille och Kjellis är
dock inte de bästa av vänner, för de verkar ha olika åsikter om det mesta
i fiskets värld. Chrille ringer till Calle vid varje grunch (grötlunch) och
matar den kroniskt fiskehungrige ynglingen med tips som han slevar i sig
som om det vore gröt. Calle diskuterar sedan dessa tips med Kjellis och
får då mothugg direkt. Detta leder till en duell, en fiskekamp mellan
Team Kjellis, bestående av de tre vise männen; Micke, Blomman
och Kjellis, och Team Chrille bestående av Calle och mig. Vi ska göra
upp på en grusbädd vid den klara älvens strand där Micke fick sin
95:a i fjol. Första fisken vinner.
Stämningen är god och kampen gentlemannamässig. Vi fiskar i rundor
efter varandra och ingenting händer på flera, flera timmar. De
ser verkligen ut som en typisk 0-0 match, där höjdpunkterna är
munhuggningen mellan Kjellis och Calle. Det blir förlängning och
"sudden fish". Den sena middagen kokar i triangiaköket i skymningen.
Kjellis och Calle är inne i en diskussion på stranden som Micke
överhör när han fiskar sträckan.
efter varandra och ingenting händer på flera, flera timmar. De
ser verkligen ut som en typisk 0-0 match, där höjdpunkterna är
munhuggningen mellan Kjellis och Calle. Det blir förlängning och
"sudden fish". Den sena middagen kokar i triangiaköket i skymningen.
Kjellis och Calle är inne i en diskussion på stranden som Micke
överhör när han fiskar sträckan.
-”Chrille säger att”….börjar Calle
- ”Du ska inte lyssna på Chrille” skämtar Micke
- ”varför då, undrar Calle”
- ” Då lär du dig aldrig någonting” skämtar han vidare.
I ögonblicket efter smäller det till och det lätta spöt bugar sig väldigt djupt
för en till synes riktigt grov öring. Även om Micke är en cool och luttrad fiskare
, går det, om man beskådar hans anlete riktigt noggrant, att skönja en viss
grad av nervositet. Hete Kjellis springer ner till älvstranden redo att taila
den väldiga fisken. Calle och jag grabbar våra kameror och strax gör
Blomman oss sällskap. Tre kameror smattrar och följer Mickes kamp med
den väldiga öringen. Han backar långsamt upp på strandbanken och öringen
styrs mot Kjellis starka nypor. Micke är cool och gentlemannamässig när
fisken landas. Det blir inget segervrål eller någon Broliniansk målpiruett
som segerdans. Micke visar både den väldiga öringen och oss i Team
Chrille en ödmjuk respekt. Fisken fotas av tre kameror och mäts till 88
cm innan den simmar ur hans händer. ”Jaha, skönt att få känna en
fisk denna fiskesemester också, storleken spelar ingen roll” säger han
när vi gratulerar honom. Natten innan hade en kompis till Calle fångat
en öring som vägdes till 7.8 kg och den mätte ”bara” 81 cm. Det är
sannolikt att Mickes öring åtminstone kan ha vägt ett kilo mer. Jag är
verkligen stum av beundran av den största öring jag någonsin sett
någon fångat. Team Kjellis vs Team Chrille 1-0.
för en till synes riktigt grov öring. Även om Micke är en cool och luttrad fiskare
, går det, om man beskådar hans anlete riktigt noggrant, att skönja en viss
grad av nervositet. Hete Kjellis springer ner till älvstranden redo att taila
den väldiga fisken. Calle och jag grabbar våra kameror och strax gör
Blomman oss sällskap. Tre kameror smattrar och följer Mickes kamp med
den väldiga öringen. Han backar långsamt upp på strandbanken och öringen
styrs mot Kjellis starka nypor. Micke är cool och gentlemannamässig när
fisken landas. Det blir inget segervrål eller någon Broliniansk målpiruett
som segerdans. Micke visar både den väldiga öringen och oss i Team
Chrille en ödmjuk respekt. Fisken fotas av tre kameror och mäts till 88
cm innan den simmar ur hans händer. ”Jaha, skönt att få känna en
fisk denna fiskesemester också, storleken spelar ingen roll” säger han
när vi gratulerar honom. Natten innan hade en kompis till Calle fångat
en öring som vägdes till 7.8 kg och den mätte ”bara” 81 cm. Det är
sannolikt att Mickes öring åtminstone kan ha vägt ett kilo mer. Jag är
verkligen stum av beundran av den största öring jag någonsin sett
någon fångat. Team Kjellis vs Team Chrille 1-0.
Premiärtorsk
Calle följer de tre vise männen till Gävle. Han vill vila upp sig en vecka innan
han återvänder till Aunan för ytterligare en veckas laxfiske där. Själv är jag
mer förväntansfull inför premier league premiären än inför kvällens och
nattens förmodade svåra havsöringsfiske. Intresset för premier league
är till och med större i Norge än i Sverige, så varje nyhetssändning handlar
om premiären. Först ut mitt kära revanschsugna United hemma mot
nedflyttningstippade Swansea. Mina United-vänner sms:ar blygsamma
tips 3-0, 4-1 och jag tror på ännu större siffror. 90 minuter senare är
säsongen över, ungefär som att bryta kastarmen på fiskepremiären i april.
United vs Swansea 1-2. Sometimes it´s hell to be a red devil. Ridå.
han återvänder till Aunan för ytterligare en veckas laxfiske där. Själv är jag
mer förväntansfull inför premier league premiären än inför kvällens och
nattens förmodade svåra havsöringsfiske. Intresset för premier league
är till och med större i Norge än i Sverige, så varje nyhetssändning handlar
om premiären. Först ut mitt kära revanschsugna United hemma mot
nedflyttningstippade Swansea. Mina United-vänner sms:ar blygsamma
tips 3-0, 4-1 och jag tror på ännu större siffror. 90 minuter senare är
säsongen över, ungefär som att bryta kastarmen på fiskepremiären i april.
United vs Swansea 1-2. Sometimes it´s hell to be a red devil. Ridå.
Jag skäms och mår dåligt, vill inte umgås med någon. I stället för att låsa
in mig i den sunkiga 70-tals husvagnen och döva smärtan med den rikliga
mängd single malt som finns kvar i flaskan, vandrar jag genom skogen till
en plats jag anar inte någon orkar ta sig för att fiska. Timmarna går,
allt blir bara mörkare och mörkare, ingenting händer vare sig med mitt
humör eller med fiskens huggvilja. Jag balanserar med nöd och näppe
fram på de stora blockstenarna vid stranden för att inte trilla ner i
djupets strömmande gap. Det klara vattnet mörkläggs och till sist går
det inte längre att skilja var skarven mellan klump- och skjutlinan går.
När både sinnet och natten är som mörkast händer det som jag väntat på
nästan en hel vecka.
Det plaskar till nerströms mig precis vid den punkt min fluga (sunray shadow)
befinner sig och några hundradelar senare håller jag på att tappa spöt ur
händerna. Tyngden av fisken böjer spöt så djupt det aldrig böjts tidigare.
Nu jävlar blir det åka av. Pulsens allt intensivare slag mot tinningen gör
mig yr och knäsvag. Katastroftankarna tar över och snurrar som en
torktumlare i den upphettade skallen; Hur skall jag kunna hålla balansen?
Hur skall jag kunna landa fisken bland dessa storstenar i detta mörker?
Inga kameror smattrar, ingen Kjellis nere vid den klippiga stranden som
kan ge mig en hjälpande hand i beckmörkret. Händerna darrar, försöker
få fisken att böka sig trött där ute på djupet. Har öringen kraft kvar när
den kommer in mot land kan den med lätthet skarva av 0.28 tafsen mot
de många klippblocksstenarna under ytan. Jag saknar mina vänner nu,
då hade jag chans mot fisken, utan deras hjälp känner jag mig chanslös
att få upp den på land i detta mörker.
Öringen glänser av silver första gången den närmar sig stranden. Jag lättar
på bromsen och låter simma ut mot djupet igen. Under en minut känns allt
stumt, fisken går inte att rucka på för den är verkligen tung och den kan
mycket väl ha lirkat sig fast mellan ett par stenar och då är kampen
över snart. Sätter hårdare press på den och mina händer darrar lika
mycket som min röst kommer göra när jag förlorat denna kamp. Öringen
rör äntligen på sig, gör en kraftansträngning att ta sig ner mot havet igen.
För första gången känner jag dess krafter börjar sina och att övertaget
finns i mina darrande händer. Får in den mellan två klippblockstenar och
försöker lyfta den med en hand, men mina långa fingrar når inte runt
den väldiga stjärtspolen så jag får inget grepp. Den simmar ut igen.
Helvete, nu är allt kört. Ångesten tar över och gör mig kallsvettig.
Ut i strömmen, ett varv till, knycken avtar. Får in den till land. Ny
strategi. Lägger ifrån mig spöt instinktivt och får en hand under fetbuken
samtidigt som den andra försöker greppa stjärtspolen. Den tunga fisken
landas och jag mäter den till 81 cm med mitt måttband. Kamerans
stabiliseringsfunktion upphör att fungera när jag försöker hålla den
stora fisken samtidigt som jag balanserar med skakiga ben på
stenklippsblocken och med darrande händer försöker ta ett kort
innan jag återutsätter den romstinna honan. Hon säger farväl
med ett ilsket bäverlikt plask med stjärtfenan så att mitt ansikte
blöts ner i samband att hon lämnar mina händer.
in mig i den sunkiga 70-tals husvagnen och döva smärtan med den rikliga
mängd single malt som finns kvar i flaskan, vandrar jag genom skogen till
en plats jag anar inte någon orkar ta sig för att fiska. Timmarna går,
allt blir bara mörkare och mörkare, ingenting händer vare sig med mitt
humör eller med fiskens huggvilja. Jag balanserar med nöd och näppe
fram på de stora blockstenarna vid stranden för att inte trilla ner i
djupets strömmande gap. Det klara vattnet mörkläggs och till sist går
det inte längre att skilja var skarven mellan klump- och skjutlinan går.
När både sinnet och natten är som mörkast händer det som jag väntat på
nästan en hel vecka.
Det plaskar till nerströms mig precis vid den punkt min fluga (sunray shadow)
befinner sig och några hundradelar senare håller jag på att tappa spöt ur
händerna. Tyngden av fisken böjer spöt så djupt det aldrig böjts tidigare.
Nu jävlar blir det åka av. Pulsens allt intensivare slag mot tinningen gör
mig yr och knäsvag. Katastroftankarna tar över och snurrar som en
torktumlare i den upphettade skallen; Hur skall jag kunna hålla balansen?
Hur skall jag kunna landa fisken bland dessa storstenar i detta mörker?
Inga kameror smattrar, ingen Kjellis nere vid den klippiga stranden som
kan ge mig en hjälpande hand i beckmörkret. Händerna darrar, försöker
få fisken att böka sig trött där ute på djupet. Har öringen kraft kvar när
den kommer in mot land kan den med lätthet skarva av 0.28 tafsen mot
de många klippblocksstenarna under ytan. Jag saknar mina vänner nu,
då hade jag chans mot fisken, utan deras hjälp känner jag mig chanslös
att få upp den på land i detta mörker.
Öringen glänser av silver första gången den närmar sig stranden. Jag lättar
på bromsen och låter simma ut mot djupet igen. Under en minut känns allt
stumt, fisken går inte att rucka på för den är verkligen tung och den kan
mycket väl ha lirkat sig fast mellan ett par stenar och då är kampen
över snart. Sätter hårdare press på den och mina händer darrar lika
mycket som min röst kommer göra när jag förlorat denna kamp. Öringen
rör äntligen på sig, gör en kraftansträngning att ta sig ner mot havet igen.
För första gången känner jag dess krafter börjar sina och att övertaget
finns i mina darrande händer. Får in den mellan två klippblockstenar och
försöker lyfta den med en hand, men mina långa fingrar når inte runt
den väldiga stjärtspolen så jag får inget grepp. Den simmar ut igen.
Helvete, nu är allt kört. Ångesten tar över och gör mig kallsvettig.
Ut i strömmen, ett varv till, knycken avtar. Får in den till land. Ny
strategi. Lägger ifrån mig spöt instinktivt och får en hand under fetbuken
samtidigt som den andra försöker greppa stjärtspolen. Den tunga fisken
landas och jag mäter den till 81 cm med mitt måttband. Kamerans
stabiliseringsfunktion upphör att fungera när jag försöker hålla den
stora fisken samtidigt som jag balanserar med skakiga ben på
stenklippsblocken och med darrande händer försöker ta ett kort
innan jag återutsätter den romstinna honan. Hon säger farväl
med ett ilsket bäverlikt plask med stjärtfenan så att mitt ansikte
blöts ner i samband att hon lämnar mina händer.
Jag vandrar upp för höjden med lätt dansande steg och när jag så nått
den högsta punkten kan jag inte hålla mig längre, ty det är gryning i
själen även om natten fortfarande omringar mig. Ett mörkt dovt glädjevrål
ekar från den mörka djupa skogens berg. Mina händer darrar fortfarande
när jag skickar sms till mina fiskevänner. När jag tittar igenom kameran
och ser hur katastrofalt dåliga bilderna på öringen blev, slås jag av en
tanke; kanske kan jag behöva en i-phone ändå? Hellre en dålig fiskebild
än att dräpa en så stor romstinn öringhona för att få några riktigt bra
bilder. Den känslan, den upplevelsen, det hugget, den kampen kommer
jag aldrig glömma. I min lilla värld finns inget häftigare än ett stenhårt
Sunray hugg i beckmörkret. Calle och laxen får ursäkta.
den högsta punkten kan jag inte hålla mig längre, ty det är gryning i
själen även om natten fortfarande omringar mig. Ett mörkt dovt glädjevrål
ekar från den mörka djupa skogens berg. Mina händer darrar fortfarande
när jag skickar sms till mina fiskevänner. När jag tittar igenom kameran
och ser hur katastrofalt dåliga bilderna på öringen blev, slås jag av en
tanke; kanske kan jag behöva en i-phone ändå? Hellre en dålig fiskebild
än att dräpa en så stor romstinn öringhona för att få några riktigt bra
bilder. Den känslan, den upplevelsen, det hugget, den kampen kommer
jag aldrig glömma. I min lilla värld finns inget häftigare än ett stenhårt
Sunray hugg i beckmörkret. Calle och laxen får ursäkta.
Jag gillar verkligen att fiska med Calle, Blomman, Micke och Kjellis. Att jag
under en Norgevecka skulle få de två största laxarna i sällskap av fyra
luttrade laxfiskevänner är en betydligt större sensation än att Swansea
slår United på Old Trafford, eller att jag vid nästa löning springer iväg
och köper mig en I-phone. Det är inte laxens fel att jag nu är helt fast i
två-handsfiskets hårda grepp, utan det är havsöringen och dess helt
brutala hugg. En adrenalinfylld kamp jag kom för att uppleva, som
jag upplevde med alla mina sinnen och som jag vill uppleva om och
om igen. Kanske ett sådant adrenalinpåslag som fightandet i tuff
match i amerikansk fotboll. För jag känner mig fortfarande helt lugn
en vecka efter fighten.
under en Norgevecka skulle få de två största laxarna i sällskap av fyra
luttrade laxfiskevänner är en betydligt större sensation än att Swansea
slår United på Old Trafford, eller att jag vid nästa löning springer iväg
och köper mig en I-phone. Det är inte laxens fel att jag nu är helt fast i
två-handsfiskets hårda grepp, utan det är havsöringen och dess helt
brutala hugg. En adrenalinfylld kamp jag kom för att uppleva, som
jag upplevde med alla mina sinnen och som jag vill uppleva om och
om igen. Kanske ett sådant adrenalinpåslag som fightandet i tuff
match i amerikansk fotboll. För jag känner mig fortfarande helt lugn
en vecka efter fighten.
Mats Ädel – 2014-08-20
Kommentarer
Skicka en kommentar
Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: