Klubbsjön | Uppvaknande!

Vaknade tidigt den här fredags morgonen - min smolt Nisse tyckte att vi skulle
starta dagen redan klockan 06:15 men med lite tur och en film i datorn så
 kunde jag avstyra det.

Vid halv åtta så skrek smolten: - Sluta snarka nu pappa! Och sedan blev det full rulle. Efter intagen frukost så sa Nisse - Pappa ska vi åka och fiska snart??

Underbart, killen är fyra år och såklart blev det fiske. Vi for iväg till min klubbs vatten för någon timmes förströelse (trodde jag) Men det blev fyra timmar, sonen ville inte alls avsluta när jag ville, började ju bli hungrig men då sa sonen; snart nappar fisken pappa!


Kände nästan hur jag blev tårögd! Den lille har ett grymt tålamod - och när han inte orkade kasta med flugspö eller med drag så hade han fullt sjå med att undersöka skogens alla spännande småkryp! Vaken i sjön var sporadiska, men av erfarenhet så brukar juli vara en rätt trög period i alla fall i mitt område och nu mitt på dagen så dog fisket totalt.

En öring på halvkilot drog jag på  vid fiske med sonens spinnspö,
och jag lämnade  över det till honom för att han skulle få drilla.
20 sekunders gungande fick smolten känna på innan fisken gick
rakt in i vassen och släppte från kroken. Men sonen var inte arg
för det, han tog det med jämnmod och det kändes nästan som han
tröstade mig.

I väntan på hugg...

På väg mot klubbsjön

Dagens tur fick mig att omvärdera mitt eget fiske, fisken är inte allt vilket jag också är fullt medveten om men som är så lätt att glömma! Att få umgås med sin son under sådana här former ger mer än en lax på land inser jag nu. Att se hans glädje när han får ut flugan på vattnet, eller får iväg ett långkast med sitt spinn-set är en unik upplevelse i sig. Detta är så långt man kan komma från jakten på de stora laxarna, och det kändes otroligt att få komma till insikt tillsammans med det bästa man har.


Smolten - du är fantastisk!