söndag 9 november 2014

Krönika | Hösten vid hemma ån!

Imman på mina glasögon är påtaglig när jag sätter ihop flugspöt vid parkeringen intill ån.
Ni som bär glasögon och kliver ur en varm och skön bil ut i en november söndag som i bästa fall håller någon +grad vet vad jag snackar om. Otroligt frustrerande, och i det närmaste omöjligt att se vad man gör, i alla fall om man ska knyta! Får ihop grejorna, avvaktar med flugval tills jag kommer ner till till vattnet. Närmar mig favoritplatsen, en böj där djupet ligger på nån meter för att sedan grunda upp och får vattnet att ta fart igen!







Ett antal större stenar som ligger nedsjunkna i grus gör stället till
ett "öringhak" av rang.


Strömmen är riktigt hård, men det brukar vara ett gott tecken! I mina
tidigare  turer till ån, med spinnspö dock, har ån här släppt ifrån sig ett par
fina fiskar som varit över två-kilos strecket. De fiskar jag haft äran att få dansa med
på den här platsen har allihop fått slinka tillbaks i spat, många är "oklippta"
med andra ord vilda och de ska vi vara mycket rädda om speciellt i en liten
stads-å som detta rör sig om.


Men idag är det flugfiske som gäller, ett begagnat två-handsspö ska få göra tjänst
skagit-spetsarna är noggrant uppmärkta i min lilla låda i ryggsäcken. Knyter på
den fluga som jag fiskat mest med i ån, en variant av sun-ray shadow. Fanns
det en fluga jag aldrig skulle vilja vara utan i jakten på grov öring så är det den
(Det finns en trollkarl som har stor del i mina framgångar - en eloge till dig)
Sätter ner ryggsäcken i det sträva gräset när jag kommer fram till ån, plockar
upp termosen och häller upp en stadig kopp av det svarta guldet. Sätter mig
ner, och låter blick svepa utmed ån. Inte en rörelse på den blanka ytan, ett
fint bleke mellan två strömmar ser giftigt ut.

Knyter på en mellanstor fluga, drar ut en ansenlig längd lina och låter den efter
ett par utlägg löpa ut och placera sig mot den andra stranden. Flugan fiskar
fint mellan de stenar som ligger därute, men inget mer händer utan jag tar in
flugan igen för att göra ett nytt utlägg. Vattnet ger ifrån sig ett väsande ljud
när linan rullar ut över åns svarta vatten. Jag får kontakt med spetsen
och flugan precis när den "smyger" förbi de lite större stenarna och när
flugna åter fiskar i fritt vatten så höjer jag spöt för att menda och det är då
hugget kommer! En öring i tre-kilos klassen går till väders i något som i
min värld kändes som slow-motion, innan den landar i strömmen återigen.

Efter ett antal rusningar beslutar sig öringen att ge upp och kommer med så
fint mot mig där jag står. Fisken ligger intill mina fötter, gör ett slag med
stjärtfenan och har väl i stort sett insett att nu är det kört! Snabbt som
blixten får jag fram min tång och får loss fugan från fiskens överläpp.
Med ett plask vinkar den något lekfärgade fisken adjö. Kvar står jag,
lukten från naturen sticker i näsan, vintern är inte långt borta! Var
rädd om er och fisken i vinter!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: