måndag 31 augusti 2015

Krönika | Laxfiskeblues av Mats Ädel


Det sitter en man på en klippa vid älven. Den långa kroppen är ihopsjunken i skamsen förlorarställning. Blicken stirrar ut mot det tomma intet. Det går inte att få kontakt med honom för han vänder ryggen till om du försöker, precis som om han vill dölja begynnande tårar från ögonvrån. Hans ord är tysta. Han säger ingenting.

 Vad har han gjort? Hur kunde det bli så här? Fredrik närmar sig den märkliga figuren och ruvar på svaret. För några sekunder sedan var spöt kraftigt böjt och mannen stod med höjda axlar och en nervöst ångestladdad blick. Nu är kroppsspråket ett helt annat och spöt ligger där övergivet på klippan och mannen vill inte titta på det, kanske inte ens lyfta det igen.

 
Att fiska lax är varken en egentlig semester, eller en dans på rosor över släta soldränkta sommarängar. Nej, många gånger är framgångsreceptet att nöta, att pinnas, att stå ut med uppförsbackarna och inte vilja vända sig om, för att så småningom, gud vet när, nå de höga skyarna. Det finns mer logik i den galnaste förälskelse än i laxfisket. Det är bara att traska på i vadarna och låta flugan vara i vattnet så länge du orkar. Norges vackert dramatiska landskap präglar den mentala färd mellan höga berg och djupa dalar laxfiskaren genomgår under en fiskesommar. Innan fisket börjar, när bilen närmar sig laxfiskedalen är en höjdpunkt på 1000 meter över havet. Förväntningarna är på topp av allt fiskesnack i bilen, alla fiskefilmer och Youtubeklipp, där säkerligen 100-tals resultatlösa timmar klippts bort. För det finns en mental laxfisketunnel som alla någon gång upplever.



En mörk verklighet som består av tvivel, hemlängtan och ryggvärk av allt resultatlöst kastande. I slutet av tunneln hoppar en lax i poolen och vi hamnar upp på 500 meter med en gång. Får en kompis på en lax 1000 meter, landar han den 1500, är den blank med lus 2000, är det en storlax 3000 meter över havet. Hemlängtan försvinner helt så pass att du funderar på att bli norrman om du känner en dragning i linan. Går en storlax på drar den med sin kraft ner dig i laxfiskefördärvet och du kan inte ta dig därifrån. Känslan sitter kvar i ryggmärgen och du vill uppleva den om och om igen. Allt annat fiske bleknar och du når Mount Everest höjder av adrenalinpåslag.



Landar du laxen går du kanske runt på toppen av världen med schäfernosen i vädret
och ett smil på läpparna. Du kan vara nöjd med fisket en hel sommar och
förvandlas till en svärmorsdröm på hemmaplan. Kliver laxen av störtlandar
du så att det gör ont, men du hamnar på en klippavsats 1500 meter över havet.
Det är som laxens kraft injiceras i blodet och du får en sådan energi att du
kan fiska 14- 15 timmar om dygnet för att få uppleva fighten igen.
Du går in i en värld en bubbla där endast laxar är välkomna och blir
märkbart irriterad om någon annan vill komma in dit. Du känner inte
att ryggen värker, märker knappt att kompisarna ger upp en efter en.
Ändå prioriteras laxfiskeveckan mer än semestern med käresten när
hon ger dig en sista chans  och sedan av förståeliga skäl tröttnar och
lämnar dig för en ensam höst. Du blir kort sagt en sämre människa.


För mannen på klippstranden tog det över 40 år och tre laxfiskesomrar att känna denna kraft. Ett par mellanlaxar har landats men det har inte blivit någon aha-upplevelse. Av alla 100 000-tals kast han gjort och alla fiskar han kämpat mot, kommer han aldrig glömma detta hugg och denna kamp. I en vecka hade han fiskat intensivt med vännerna, dängt och slängt utan att känna någon dragning i linan. Ingen fisk visade sig i poolerna och hade inte vännerna fått lax mellan 2-3 kg hade han följt sin hemlängtan och han ångrade sig för att han tackade nej till en skärgårdsvecka med en trevlig dam i stället för att fiska lax med kompisarna. Efter en veckas fiske och tusentals kast minskar förhoppningarna för varje kast. Du är trött, frustrerad och slarvig när du närmar dig den mentala laxfisketunneln, så du får sladd och dundrar in i bergväggen i stället. Tvärstopp. Tid och rum upphör att existera. Game over. Du far upp till himmelska höjder, reinkarneras till en annan varelse. Du blir mannen på klippan innan förfallet. Tafsen sträcks, linan dras mot djupet med en sådan tyngd att spöt blir väldigt tungt att hålla i. En sådan tung fisk har jag aldrig känt förut. Laxen parkerar där på botten av den djupa poolen och går inte att rubba. Bara att hålla emot och vänta på den skall börja röra sig.  Allt som finns är jag och laxen. En primitiv kamp å en skör tråd, bestående
av en gammal sliten 0.34 tafs, där oddsen verkligen är emot mig. Fisken
låser sig fast på botten i flera minuter och jag vill inte sätta för hård press
på den för då går den nedströms under bron och kampen är därmed
förlorad. Den lätt färgade laxen drar nedströms mot bro och när den
når en grynna i den djupa poolen gör den ett hopp som gör mig helt
förtvivlad och sänker mig. Flugan sitter fortfarande kvar i laxkäften men
den spända linan slaknar då tafsskarven gått upp. Jag vänder min vän
ryggen och tomheten ekar inombords. I det krossade hjärtat slår och
slår bluesens i snabb punkig takt så att jag knockas mentalt och tiden
kommer tillbaka. Vad var det som hände? Hur stor var den? Varför,
varför, varför kollade jag inte tafsen innan jag fiskade av poolen?
Men herrijävlar vilken kraft.  Fredriks tysta tröst är precis som den hjälpande
hand jag behöver för att ta mig från klippavsatsen mot högre höjder av
tillvaron där jag kan se allt ur ett annat perspektiv. En dag kanske redan
i morgon är dagens elände, lyckan du tror att du en gång kände.

 Efter tre laxfiskesomrar har jag äntligen fått uppleva kraften av en stor l
ax och min värld kommer inte att bli densamma efter det. Vissa små korta
ögonblick får evigt liv, såsom hugget och hoppet som gjorde mig så förtvivlad.
Minnet är förföriskt lömskt. Alla 1000 -tals resultatlösa kast är glömda,
men hugget sitter kvar som en dolk i hjärtat och helt plötsligt blöder ä
ven jag pölar av blod för laxfisket. Nu kan och vill jag göra 100 000-tals
nya kast för att få uppleva kraften igen även om det blir en ensam höst.
Reser mig upp, tackar Fredrik för hans tålmodiga vänskap, tar tag i spöt,
byter tafs och gör mig redo för ett nytt kast. En ny dag randas redan
för en nyfrälst laxfiskare.

Mats Ädel

2015-08-19

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: