Lake | Idioti..

I går hade de lovat nederbörd hela dagen men då jag vaknade på morgonen så sken solen.
Jag skickade ett meddelande till Håkan och frågade om det inte var dags för lite Lakpimpel.
Vi hade vart och kollat isen på viken i söndags och ja, helt ärligt så var det inte den bästa isen.

Det var öppet ute i sundet och isen var cirka sex cm men man såg
att den hade blåst upp och lagt sig ett par gånger. Om vi håller oss
närmast kanten och långt ifrån sundet, går det nog bra tänkte vi.

Micke kom till hyddan runt halvsex tiden och vi åkte mot viken. I fjol hade vi i början
många turer utan resultat, vi brukar vara för tidiga så vi hade inga speciella
förväntningar, dessutom var det ju öppet där det bästa fisket brukar äga rum.

När vi kom dit så var det mörkt och blåsigt, sundet såg ut att ha öppnat
sig ytterligare. Egentligen så är det ren idioti att gå ut på sådan is, det
knakade under fötterna och man fick hålla sig på de största blocken,
där isen verkade vara som tjockast. Laken går i in på grundare vatten
inför lek i januari-februari så vi visste att det inte var så värst djupt,
dock är botten rätt dyig så man vet aldrig.

När vi väl hade borrat oss ett varsitt hål så tog det inte allt för lång
tid innan Micke drog dagens första. Det var en lättnad för oss alla,
det finns iaf här. Kort där efter drog jag två lite större, en på 1.79 kg
och det tror jag är nytt PB. Bra början på året! De var rätt försiktiga
men totalt fick vi ett femtontal. Vid tio tiden ropade jag till de andra
att jag tyckte det hade blivit lite väl mycket vatten på isen. Vid det
här laget hade det börjat snöa rejält och vinden hade ökat i styrka.


Håkan ropade att han tyckte vågskvalpen från sundet lät tydligare.
När vi kom ut så hade vi ett par hundra meter till sundet. Det var
väldigt svårt att se något där i mörkret och med snön, men efter ett
tag såg vi hur ett flak plötsligt flyttade på sig, 5 METER ifrån oss.
Nu var det bråttom!


Om detta skett på bara någon timme så visste vi att det bara handlade
om max en halvtimme, kanske minuter innan flaket under oss släppte.
Det gick inte att stå två på samma plats så vi höll avståndet och började
gå tillbaka mot bilen. Under isen var det kanske 170 cm ner till dyn,
men vad som var mest skrämmande var ifall ett isflak skulle tippa
eller vända sig. Jag var rädd, på riktigt och gick längst bak med repet
i beredskap ifall något skulle hända. Jag tror ärligt att Håkan och Micke
var lite nödiga också, trots att vi skrattade som skolflickor. Men det var
nog det som höll mig något lugn, räddast vart jag nog när vi kommit in till
land, då det sjönk in och allvaret slog en på käften.

Detta är idioti, egentligen borde jag inte ens skriva om detta för det är
så himla dumt. Do not try this at home! För er här hemmavid som vet
om denna vik, allvarligt, vänta tills hela sundet har lagt sig.
 

Just nu gläder jag mig åt att kunna
avnjuta en kopp kaffe och sitter
och kollar vädret inför helgen,
snälla ge mig minusgrader!