Krönika | Plötsligt händer det!

Dimman ligger som ett vitt täcke över älven och dess omgivningar när
jag bromsar in bilen på parkeringen. Jag kliver ur med viss stelhet,
det märks att morgonen är tidig och att kroppen inte är riktigt igång ännu,
det knakar betänkligt i ligament och leder när jag sträcker på mig.
Eller är det kanske 40+ kroppen som protesterar och talar om att
man borde röra på sig oftare? Jag är vilket fall som helst först på plats,
denna septembermorgon, blickar ut över älven som brusar på som den
alltid gör, och en vattenföring som är i det närmaste perfekt för det byte
vi söker idag, nämligen höstöringen som kommit upp från havet.




När man andas så bildas vit imma känns som vintern inte är alltför
långt borta! Jag plockar ut min utrustning ur bilen, då hör jag att nästa bil är på väg mot parkeringen, detta får mig att lägga på ett kol när jag plockar ur mina fiskeprylar. Jag går den stig som jag så ofta gått, känner den friska höga höstluften som omsluter mig. Känner mig priviligierad där jag går, tänk att ha så nära till en fin älv som jag har, och som dessutom släpper ifrån sig rejäla fiskar med. Kommer fram till den fiskeplats  som jag tänkt ut och ställer ner ryggsäcken, ställer ifrån mig spöt mot en liten gran och plockar upp termosen ur ryggsäcken.

Häller upp en rejäl mugg innan jag sätter mig ner på ryggsäckens stol,
låter blicken svepa över älven, dimman har så smått börjat släppa från
älvens yta och ljudet från omgivningen bli starkare ju mer den täta
dimman släpper. En häger flyger över mig, i sin jakt på frukost.
Ett rejält vak bara 5 meter från land avslöjar att fisken har gnuggat
sömnen ur ögonen och börjat simma mot sin destination längre uppströms.

Jag sätter ihop det tre-delade spöt, kollar så holkarna sitter ihop ordentligt
innan jag skruvar fast rullen och drar linan genom öglorna. En tub i
mellanstorlek knyts på, och ett sänke anpassat för den rådande strömmen
förankras i lekandet innan jag låter första kastet gå ut över älven.
Fin kontakt med stenarna på bottnen vittnar om ett bra sänkesval.
När jag vevat in och gjort ännu ett kast så ansluter en av mina fiskepolare
till platsen, vi småpratar medan han sätter ihop sitt spö och knyter
klart tafsarna. Plötsligt känner jag en svag dragning i linan men hugget uteblir,
typiskt att man inte är beredd när det nappar. Säger inget till fiskekompisen
utan vevar in och gör ett nytt kast, och sänket med fluga dimper ner på i stort
sett samma plats som tidigare. Jag känner de små studsarna när sänket studsar
emot stenarna på botten, håller linan sträckt med vänsterhanden för att vara
beredd om det skulle ”hugga” igen. Och precis när linan går in emot land nedanför
mig så tvärstannar linan och jag känner skönt gung i spöet, som jag nu håller
högt så fisken får nåt att jobba mot.


Jag backar sakta, de tunga knyckarna i spöt fortsätter och fortplantar sig långt
upp i mina armar. Min fiskepolare har uppmärksammat min situation och
kommer springande ner mot mig. Jag har fortfarande inte sett fisken, men av
spöböjen att döma så är det en ”bättre fisk” som en annan av mina älv -kompisar
alltid påtalar. Håv är nåt som jag väldigt sällan tar med, likaså idag- dessvärre har
min kompis inte heller någon håv, men platsen vi fiskar på är perfekt för att "taila"  på
så det känns inte speciellt oroande.



Nu ser jag fisken för första gången, jag känner att hjärtat slår lika hårt i
mitt bröst som efter en språngmarsch, fisken som är en riktigt fet och
fin öring ser ut att väga bra mycket mer än mitt tidigare rekord på 7 kilo prick!
Nu kommer ”laxdarren” i benen, känner att munnen är mycket torr men lyckas väsa till fiskekompisen:

-          Den är stoor..

-          Ta det lugnt säger fiskepolaren, kroken ser ut att sitta fint i munnen!

När jag för andra gången lyckas få fisken in mot den lilla sandstranden så
kliver fiskekompisen ner och sätter sig på huk och väntar på mina instruktioner.
Det känns som fisken börjar bli trött där ute, de tidigare hårda knyckarna är
nu betydligt försiktigare och kommer alltmer sällan.
 

-          Nu tar vi den viskar jag fram till kompisen!

-          Okey, kör får jag till svar!

Och jag håller fisken så hårt jag kan medan jag backar upp den på sanden.
Känner hur svetten rinner ner mellan skulderbladen när kompisen väl sluter
handen runt den stora fiskens stjärtspole. Men tyvärr så får han inget bra grepp,
hade det varit en lax så hade fisken redan varit på land då deras fena är kraftigare
och hårdare. Kompisen tappar taget helt och fisken glider ur händerna och ner
tillbaks i vattnet, och fisken gör ett tappert försök att simma utåt, men den utdragna
 fighten har tröttat ut fisken rejält så jag backar åter in den mot kompisen som nu får
till en klockren ”handtailning” och lyfter upp den stora fisken på stranden.


Mitt livs fisk ligger framför mig, den stora havsöringen ser ut att väga nära 10 kilo.
Och det är en fisk som inte varit länge i älven, fjällen rasar när jag lyfter den längre
upp på land, bara för säkerhets skull. En stund sitter jag bara och tittar på fisken,
den här stunden kommer för alltid att vara etsad i mitt minne. Jag tackar kompisen
för hjälpen och sträcker över flugan till honom! Dagens fiske är över, jag ser till att f
å fisken nedfryst och ja, den här fisken behöll jag, den ska hänga i mitt fiskerum därhemma.

I samma ögonblick hör jag ett skrällande ljud, vad är det?
En klocka? En väckarklocka? Jag slår upp ögonen och inser att allt bara var
en dröm! Sätter mig upp i sängen, klockan är 06:00 och utanför har frosten
lagt sig över gräsmattan. En svag känsla av tomhet sprider sig i mitt medvetande
när jag kliver upp och går för att slå på kaffebryggaren. Men det slår mig, att nu
har jag ju fortfarande chansen att få uppleva detta återigen,
och då känns den kyliga oktobermorgonen genast lite bättre.

Tony