Intervju | Man blir aldrig profet i sitt eget land - vi pratar med Mikael Engström!

Det där ordspråket Man blir aldrig profet i sitt eget land passar som hand i handske 

in på denne man som i mina ögon är en av ett par författare som kan axla och
vårda Hans Lidmans minne väl genom sina berättelser.

Jag har i mina efterforskningar sett både ris och ros om denne något okonventionelle
man.Cv:t säger barnboksförfattare, fiskeskribent, chefredaktör, laxflugfiskare, journalist, 
så har jag säkert missat något i min research men hoppas jag fått med allt!

Mannen jag haft turen att få ställa en del frågor till är ingen annan än Mikael Engström!
En färgstark profil som jag stiftade bekantskap med första gången med genom en
fisketidning i början av -90 talet då han skrev om kraftverkstrolling! Sedan dess har jag
varit biten av Engströms målande skildringar av fisket, och sedan en tid tillbaka följer jag
hans berättelser på hans blogg AtomRagnar! Häng med:

Jag har funderat mycket över hur du får inspiration till dina texter, vilka ger mig som läsare tydliga bilder av den natur och miljö du befinner dig i, hur funkar det, sätter du dig bara ner och sedan kommer storyn eller? Svar: Jag antecknar mycket och har även en digital-inspelare när jag är på reportage. Det gäller att hitta vinkeln, hitta historien. För den finns alltid där. Oftast i detaljerna. Fotografier är också viktiga för mig. Att text och bild berättar historien tillsammans. Men visst. En regnig, grå dag på Värtan utan ett gäddhugg är svårt att få spännande och roligt. Men det går, och är en större utmaning att skriva än om ett lyckat Kolafiske Är alla dina fiskehistorier självupplevda eller skriver du även fiktivt? Svar: Jo, fiskehistorierna är självupplevda. Men upplevelsen har ju gått genom min hjärna. Och sin hjärna ska man inte lita på i alla lägen. Men människorna i mina fiskehistorier finns på riktigt så det gäller att följa den smala vägen. Det var nog därför jag började skriva barn och ungdomsböcker. Där kan jag köra på fullt ut och hitta på vad som helst. Där är allt tillåtet bara det blir bra. Fiskehistorierna är mer dokumentärer men jag försöker alltid få novellkaraktär på berättelserna. Snabb start, intressant mitten och en bra krok på slutet. Jag är mycket intresserad av dramaturgi och brukar föreläsa i skolor om det. Du har även skrivit barnböcker – och hur kom du in på den banan? Är det enklare att komma på en story till en barnbok än till en fiskedito? Svar: Att jag började skriva barn och ungdomsböcker bara blev så. Det var ingen tanke. Jag tycker om att berätta historier. Sen hade jag gjort tre fiskeböcker och tyckte jag sagt det som var väsentligt. Att fotografera och skriva fiske för tidningar har varit mitt heltidsjobb sedan 1995. Jag hade gjort min hobby till arbete och behövde en ny. Då blev det barn och ungdomsböcker. Det kändes som en vettig fritidssysselsättning. Böcker tar lång tid att tänka ut och skriva. Det är långsamma hjul att jobba med. Fiskeartiklar går snabbt att skriva, sen går de i tryck och dör också snabbt. Böcker ger en helt annan sorts tillfredställelse att jobba med. Fiskeartiklarna brukar jag bara skriva ner vad som händer rakt av och oftast räcker det. Jag kör lite ”Gonzo Journalism” på fisket. Får man ingen fisk händer alltid något annat och då skriver jag liksom det andra – ofta funkar det. Med tanke på att jag hade etta i grundskolesvenska och har problem med stavning så är jag nöjd med mitt skrivande. Språkkänsla och känslan för en berättelse har jag alltid haft men det var inget min lärare upptäckte. Hon såg bara att jag inte kunde stava sje-ljud och hade problem med dubbla konsonanter och att bokstäver fattas eller byter plats. Har du några förebilder när det kommer till skrivandet och varför har det blivit just dessa? Svar: Joseph Conrad (1857–1924) är min stora idol bland romanförfattare. Lord Jim är en magisk bok. Joseph Conrad kan handskas med de riktigt stora frågorna så man själv känner sig klok och upprymd. Selma Lagerlöv (1858-1949) för hon är en otrolig dramaturg. Jerusalem är en av de berättartekniskt bästa böcker jag läst. Rent språkligt tycker jag främst om Ivar-Lo Johansson (1901-1990). Troligen har han påverkat mig mest. Han skriver på ett enkelt, naivt sätt – inte tillkrånglat men ändå lyfter det till otroliga höjder. Troligen är det enkelheten som ger magin. Inom fiskeberättandet är det givetvis Hans Lidman (1910-1976) jag håller högst. Men möjligen är platsen delad med den fiska författaren Juhani Aho (1861-1921). Jag upptäckte dig som fiskeskribent någon gång under början av -90 talet där du beskrev dina färder på vattenmagasin i uppdämda älvar. Har för mig att du trollade runt med en lite gummibåt? Är det något som du gör fortfarande? Svar: Jo, det blir en del kraftverksöring i Dalarna. Men gummibåten är pensionerad. I dag har jag en behändig alu-båt. Jag tycket om allt fiske. Det är att komma ut på ett litet äventyr som är det viktigaste. Men laxfiske i strömmande vatten med tvåhandsspöt är det som fortfarande kan väcka galen fiskelust och ge horn i pannan. Det är verkligen på riktigt. Havsöringsfisket i Stockholms skärgård har också varit viktigt för mig. Att få komma ut i båt under vår och höst, och oftast under griniga förhållanden är underbart. Nattfiske efter havsöring med fluga i Norska älvar är också något jag höll på med i 20 år. Mörker och galna hugg så mössan snurrar ett varv. I ungdomen var jag en förlorad naturromantiker och jagade guldgula skogsöringar med torrfluga. Du verkar vara genuint intresserad miljö också, både som sportfiskare men även som människa. Vad känner du när du ser en ström som förvandlats till en stenbädd i stället för en virvlande fors? Svar: Ja – vad ska man säga. En död fors är jävligt död. Jag tror Gunnar Westrin skrev en gång att alla fiskar blir sikar och alla fåglar måsar. Det är väl ungefär dit människan av någon outgrundlig anledning strävar. Det blir liksom måsskit på läsplattan. Själv är jag motorintresserad sen ungdomen och har lyckats skrämma upp min gubbvolvo till 260 hk. 300hk är målet. Det tycker jag är kul och jag vill absolut inte göra en djupare analys av det. Det är nog bara någon ännu oupptäckt djungelstam på Borneo som går fri. Vad driver Mikael Engström att skriva idag, och har författandet blivit lättare med åren? Svar: Jag tjänar pengar på att fiska och skriva. Vad skulle jag annars hålla på med. Sen är det alltid roligt att få ihop en bra historia. Man får ju aldrig någonsin glömma att det är för läsaren man skriver. Om det har blivit lättare med åren? Jo, det har det nog. Jag håller troligen en högre lägstanivå i dag än för 15 år sedan. Och det handlar om att leverera ett bra jobb till tidningar och bokförlag. Det är kreativt och tillfredställande. När blev du biten av laxflugfisket, och har det förändrat din syn på sportfiske på något sätt? Svar: Första laxfisket gick till Gaula 1978. Brorsan och jag kom över en privat sträcka på något märkligt vis. Jag var sjutton år och vi sålde min Puch Dakota för att ha råd. Brorsan tappade några laxar och fick en grilse. Själv slet jag ont med ett Hardy Jet spö klass 8-9. Biten av laxfiske blev jag 1983 på Kringen i Stjördal. Där fick jag drilla min första storlax på fluga. Jag tappade den vid land. Hemsk upplevelse. Men jag var fast. Att fiska harr, gädda och öring är trevligt. Men laxfiske är något annat. Mer går inte att säga. Du är uppvuxen i Solna, var fiskade du som lite grabb? Svar: Jag metade mycket mört och Brax i Brunsviken vid Hagaparken. Sen blev det bäcköring hos morfar i Mora. Pappa var också fiskare och han tog med mig till gäddåar och tjärnar. Jag fiskade mycket i Siljan också som barn. Det var bara en kort cykeltur ner till stranden. När jag var tolv- tretton år kom brorsan hem med ett flugspö sen drog det iväg på riktigt. I slutet på 70-talet fiskade jag och brorsan varje sommar efter öring i Storån i norra Dalarna. Din son Erik, är han lika intresserad av fiske och natur som du är? Svar: Jo, Erik har varit med mig månader varje sommar i Norge sedan han var skitliten. Vi tog med tv-spel och stora legolådan. När jag fiskade natt hade han en whf-radio i hytten och jag en i vadarjackan så han inte skulle känna sig helt ensam. Det var nog inte alltid så roligt för honom. Han var väl åtta år när han drog sin första lax på en Mini Fat Rap. Det var ett bra nybörjarbete för lax. Den första på fluga tog han i början av tonåren. Resten av familjen mötte också upp i Norge varje sommar, men det är Erik och jag som har långlegat vid älven. Min dotter Helena har också dragit några Norgelaxar på fluga. Och min fru Bettan fiskar också lax. Det här är inget jag har tvingat på familjen. Frun kunde fiska innan jag träffade henne. Och ungarna har alltid tyckt att fiske varit en kul sommarlek. Viktigast för mig själv har alltid varit att jag får fiska. Den som vill hänga på får göra det. Men Bettan har alltid gillat att fiska själv. Jag också. Dysfunktionell fiskefamilj Den alltid lika intressanta frågan som ofta dyker upp när man lägger upp fiskebilder Catch and release eller bonka? Hur ställer du dig till detta? Svar: Grundregeln är väl att följa de föreskrifter som gäller för vattnet man fiskar i. Det andra är ju en fulkomligt privat handling. Vare sig man bonkar eller sätter tillbaka fisken så ska det skötas snyggt. Vatten med skrala fiskebestånd kan kvoteras eller så bestämmer fiskevårdsområdet att det är C&R som gäller. Jag förstår inte problemet. För fisken spelar det ingen roll på vilket sätt den dör. För dö kommer den förr eller senare att göra. Att jaga upp sig för en och annan död fisk på bild måste vara ett I-landsproblem. Det är en lyx att tycka ditten och datten om en sån struntsak. Men filosofiskt kan man krångla sig ner i de djupa katakomberna om man känner för det. Vi fiskar. Vi har valt fisket. Inget annat djur i skogen skulle man få dra en krok i tungan på och sen drilla på lina för nöjes skull. Inte ens grodor. Att drilla en fisk i 30 minuter - upp till en timme och sen börja diskutera hur man ska handskas med den vid fotografering, bonka eller släppa. Ja, vad skulle Jesus ha sagt? Antar att du binder egna flugor? Och är du en sådan som jobbar stenhårt med flugbindning under vinterhalvåret, eller en sådan som binder eftersom  säsongen fortlöper! Har du någon favoritfluga? Svar: Vid laxfiske fiskar jag med tråkiga flugor. En orange plasttub med en tunn brunsvart vinge. Den tar ungefär 30 sekunder att göra. Jag har en stor och en liten variant. Jag har den på koppartub också för att styra lite djup. Mitt enkla flugkoncept fungerar alldeles utmärkt. Det är nog så tråkigt att flugan har en underordnad betydelse. Fiskedjup och att hitta ofiskade ställen är långt mycket viktigare. Laxarna ska ha fått stått och haft tråkigt en stund. Då tar de. Fulfluga eller finfluga spelar nog inte så stor roll. Men för många är ju flugbindningen en hobby i hobbyn och jag förstår dem. Själv har jag alltid tyckt att flugbindning är tråkigt. Men jag skulle inte fiska lax med någon annans flugor. Och jag tror stenhårt på mina enkla tuber. De är i sin enkelhet magiska för mig. Du kör med Dreadlocks, betyder det att du gillar Reagge? Svar: Nej, jag var långhårig för fem år sedan och tänkte snagga av det. Men jag gjorde dreads för att skoja med mina ungar. De tyckte det var roligt. Och sen – ja varför inte. Nu är vi tre i familjen med dreads. Vi ser ut som en trollfamilj som är ute och går. Ganska kul. Sen jagar en del upp sig på en 50-åring i dreads – märkligt men ganska kul det också. Döda fiskar på bild och dreads på en gubbe räcker typ. Och så undrar vi varför muslimer och kristna har problem med vänskapen. Sist men inte minst tillönskar jag dig ett riktigt skitfiske i sommar! Svar: Tack.

laxblues from Mikael Engström on Vimeo.