Text: Mats Ädel
Foto: Jonas Asplund
Tystnaden ljuder inte mer och det grå- svart, vita tynar bort i spirande grönska. Jag hör hur göken gal från alla vädersträck och överröstar den skönare fågelsången. Jag ser hur snokarna simmar längs strandkanten och de frossar säkert i sig av grodrommen som finns kvar i vattnet efter grodornas orgie, men jag ser inte hur fiskgjusen spanar över tjärnen med ryttlande vingar, för blicken är sänkt, precis som mitt stukade fiskesjälvförtroende.
På vägen till klubbtjärnen inser jag att jag är i gott sällskap. Det är skönt att inte vara ensam med sitt beroende och dess konsekvenser. Sena nätter, tidiga mornar, begränsat med sömn och ännu sämre kosthållning får vem som helst att bli på dåligt humör. Tankebesattheten om det kraftiga hugget efter en tung våröring minskar och övergår i tvivel för varje kast. Snart har all öring vandrat ut i havet. Det kan bli vilken dag som helst, därför har sömnen begränsats till fyra timmar per natt de senaste dygnen. En desperation som gör att jag erbjuder mig att ge bort en Springsteen biljett alldeles gratis för behövande bara för att kunna ta ett tidigt morgonfiske dagen efter konserten, med en medföljande trötthet som indirekt dränker min mobil i "Lilla-Ems" gevaliabruna vatten och nästan bräcker en spötopp. Även om mitt trevliga sällskap Jonas Asplund älskar musik tackar han nej till gratisbiljetten. Han vill precis som jag fiska och eftersom det är alldeles för soligt för bra havsöringsfiske beslutar vi oss för att ta en premiärtur till klubbtjärnen. Jonas känner igen mina symptom. Han har samma upplevelser av vårfisket efter öring och har lagt ner flera fiskedygn för det där hugget med stort H. Han har fiskat i Älvkarleby och jag i "Lilla Em". Resultatet har varit skralt med någon mindre öring, precis som för mig. Mitt beroende började förra våren strax efter jag inhandlat mitt första tvåhands flugspö, då jag trots bedrövlig kastteknik lyckades fånga några riktigt fina öringar i "Lilla Em", sedan har lasten förvärrats för varje kast jag gjort. Jag har en skruvad hjärna som intalar mig att "ju sämre fisket varit och ju sämre jag kastat, desto mer sugen blir jag på nästa kast. En längtan efter hugget som får tiden att stanna och mig att gå in i bubblan där hela omvärlden försvinner bär jag som ett ok i själen sedan den första brottningsmatchen med en av "Lilla Ems" många grova öringar.
Både Jonas och jag behöver komma ifrån nötandet efter havsöring i tätbefolkade miljöer om än bara fightas med halvloja regnbågar i en härlig skogstjärn.
"Regnbågarna kommer vara vår medicin och de kommer få lida av vår fiskefrustration" säger han hoppfullt.
"Jag gillar när fisket är svårt som havsöringsfisket kan vara, men det måste finnas kontraster till det. Vad är klockan frågar jag? " när vi stannar till vid skogstjärnens parkering och bländas av en värmande kvällssol.
"Snart sju"
" It´s boobietime" säger jag.
De sista dagarna har varit intensiva. Direkt efter jobbet ner till ån, hem i skymningen, hänga upp vadarna och sedan sova några timmar för att av fiskekåthet bara halvslumra till väckarklockan ringer kl 04.00 för att kunna göra ett par kast innan jobbet. Men den som är torsk på havsöringsfisket vet precis som en alkoholberoende person att det inte går att göra ett par kast för den förstnämde, lika lite som det går att bara dricka ett par öl för den sistnämnde. Ett par kast kan mycket väl leda till ett par timmar, kanske en hel dag, ett dygn, en semester, ett försummat arbete och socialt liv förutom då med likasinnade.
Redan den första månaden vid 05.00 träffar jag "mr Skagit", Chrille Wiklund. Jag kallar honom "kungen av lilla Em" och han bryr sig verkligen om, eller rättare sagt älskar och värnar om öringarna i ån. Han börjar kneget på Najc vid 10.00. Det är en vanlig arbetsdagsvecka för honom så här års. Han tar några havsöringar innan jobbet och uppskattar att medelvikten på våröringen ligger runt tre kilo, på hösten är de fetare och snittar runt fyra. Föga förvånande berättar han att han precis fångat och återutsatt en ordinär öring i tre kilos klassen. Chrille är även fiskevärd och tillsynsman för ån, så få om ingen annan känner till ån lika bra som honom. Han berättar att det fångas över 200 öringar i ån varje och att fisket är bäst i april, maj, september och november. Själv fångar han över en fjärdedel av öringarna i ån. En morgon lyckades han fånga och återutsätta sju öringar. Han dokumenterar öringarna innan de återutsätts. En öringrygg visar sig på nacken och genast slutar samtalet, två 40 plus ryggar rättas och når 20 årig spänst, pupiller vidgas av fiskelust och säger "såg du?". Ett par timmar senare har han fångat ytterligare två fina öringar. På kvällen efter jobbet fick han ytterligare öring. Det är härligt att ha en förebild när jag passerat 40. Någon som jag kan studera och be om råd för att komma i närkontakt med den starka skygga öringen i det kaffebruna vattnet som ger puls till Gävles centrum.
Morgonen efter tycker jag mig se en lång fiskare flugfiska vid handikappbryggan mot spegeldammen, när jag längtande skådar ut från kontorets lunchrumsfönster. Lite väl soligt för havsöringsfiske tänker jag tyst för mig själv, men så fel jag hade. En bananfluga gjorde susen för ynglingen Calle Åhlund som lyckades fånga två fina öringar i strålande solsken på morgonkvisten. Det lockade mig och flera andra flugfiskare att fiska efter jobbet, men vi kammade noll allihopa, fast vi alla är minst dubbelt så gamla som "Skagit Calle" . Åhlund är onekligen en mycket duktig ung fiskare. Om Chrille är kungen av lilla Em, så finns det en prins också. En gryningsmorgon senare är Calle och hans far Pontus på plats någon minut innan mig. En halvtimme senare har har Pontus fångat sin första Gavleå-öring och med hans leende kommer strax en stark morgonsol som spolierar tron på nästa kast, men jag dänger vidare. "Lyft armbågen och höj axeln så kastar du bättre" tipsar mig Anders Rydén om och därefter blir kasten något bättre. "Se nötandet som kastträning" säger han mig och det är så jag ser det. Få klyschor är lika sanna som "träning ger färdighet". Att lära sig två-handsfiske är en ny värld för mig. Med ett språk med termer som jag varken förstår eller behärskar särskilt väl. Av den anledningen är jag mycket tacksam att ta emot tips från de många trevliga fiskare jag stöter på i ån. Att lära sig två-hands fiske är som att lära sig cykla och linbågens vinglighet minskar ju mer man tränar och lyssnar på tips av de mer kunniga, som kastgurun Peder Malmlöf och herr Rydén. En lottlös dag, kan i vart fall ge ett par lyckade kast och den känslan är även underbar. Peder erbjuder mig att köpa ett spö som jag får provkasta. Summan är betydligt lägre än den nya mobil jag tvingades köpa, efter att ha vadat med jackan utanför vadarna med mobilen i nedersta fickan.
Koko ljuder det från skogstjärnens alla hörn. Solen värmer i ansiktet. Sjön ligger spegelblank trots att klockan inte ens är 19.00 på kvällen. Myggen har inte kommit ännu, men allt annat verkar ha vaknat till liv efter den evighetslånga vintern. Jonas och jag är konstigt nog alldeles ensamma i tjärnen trots att fiskeklubben vi är med i nästan har 160 medlemmar varav åtminstone några borde vara lika fiskesugna som oss. Troligtvis beror det på att familjeträffen "gökottan" lockade många deltagare. Det är en stilla afton, vi får några regnbågar, innan en kallrökshinna läggs som ett täcke över tjärnen och endast några försiktiga fjädermygg vak kan kan skönjas innan vattnet somnar in. Vi är också trötta, men skulle vilja stanna till skogs och spana ut över vattnet till ögonlocken sluts. En sådan här afton växer väggarna inåt och man måste bara komma ut i naturen för att andas in vårens alla dofter"Herregud vad jag är sugen på fjällfisket nu. Jag får nästan en fjällkänsla av denna sena afton", säger Jonas.
" Fjädermyggvaken får mig att tänka på röding. Vi måste dra till fjälls till sommarn" säger jag
" Det är härligt att ha nästan hela flugfiskesäsongen framför sig. Snart börjar alla kläckningar"
För ett ögonblick höjer jag blicken och njuter av en majafton när den är som vackrast. Glad att finnas till och dela detta ögonblick med en god vän, just nu är det bara en sak som stressar mig och det är att vårfisket i ån efter havsöringen kan vara slut när som helst. Underbart är kort, precis som min sömn. Klockan 04.00 ringer väckarklockan igen.
Mats Ädel
Foto: Jonas Asplund
Tystnaden ljuder inte mer och det grå- svart, vita tynar bort i spirande grönska. Jag hör hur göken gal från alla vädersträck och överröstar den skönare fågelsången. Jag ser hur snokarna simmar längs strandkanten och de frossar säkert i sig av grodrommen som finns kvar i vattnet efter grodornas orgie, men jag ser inte hur fiskgjusen spanar över tjärnen med ryttlande vingar, för blicken är sänkt, precis som mitt stukade fiskesjälvförtroende.
På vägen till klubbtjärnen inser jag att jag är i gott sällskap. Det är skönt att inte vara ensam med sitt beroende och dess konsekvenser. Sena nätter, tidiga mornar, begränsat med sömn och ännu sämre kosthållning får vem som helst att bli på dåligt humör. Tankebesattheten om det kraftiga hugget efter en tung våröring minskar och övergår i tvivel för varje kast. Snart har all öring vandrat ut i havet. Det kan bli vilken dag som helst, därför har sömnen begränsats till fyra timmar per natt de senaste dygnen. En desperation som gör att jag erbjuder mig att ge bort en Springsteen biljett alldeles gratis för behövande bara för att kunna ta ett tidigt morgonfiske dagen efter konserten, med en medföljande trötthet som indirekt dränker min mobil i "Lilla-Ems" gevaliabruna vatten och nästan bräcker en spötopp. Även om mitt trevliga sällskap Jonas Asplund älskar musik tackar han nej till gratisbiljetten. Han vill precis som jag fiska och eftersom det är alldeles för soligt för bra havsöringsfiske beslutar vi oss för att ta en premiärtur till klubbtjärnen. Jonas känner igen mina symptom. Han har samma upplevelser av vårfisket efter öring och har lagt ner flera fiskedygn för det där hugget med stort H. Han har fiskat i Älvkarleby och jag i "Lilla Em". Resultatet har varit skralt med någon mindre öring, precis som för mig. Mitt beroende började förra våren strax efter jag inhandlat mitt första tvåhands flugspö, då jag trots bedrövlig kastteknik lyckades fånga några riktigt fina öringar i "Lilla Em", sedan har lasten förvärrats för varje kast jag gjort. Jag har en skruvad hjärna som intalar mig att "ju sämre fisket varit och ju sämre jag kastat, desto mer sugen blir jag på nästa kast. En längtan efter hugget som får tiden att stanna och mig att gå in i bubblan där hela omvärlden försvinner bär jag som ett ok i själen sedan den första brottningsmatchen med en av "Lilla Ems" många grova öringar.
Både Jonas och jag behöver komma ifrån nötandet efter havsöring i tätbefolkade miljöer om än bara fightas med halvloja regnbågar i en härlig skogstjärn.
"Regnbågarna kommer vara vår medicin och de kommer få lida av vår fiskefrustration" säger han hoppfullt.
"Jag gillar när fisket är svårt som havsöringsfisket kan vara, men det måste finnas kontraster till det. Vad är klockan frågar jag? " när vi stannar till vid skogstjärnens parkering och bländas av en värmande kvällssol.
"Snart sju"
" It´s boobietime" säger jag.
De sista dagarna har varit intensiva. Direkt efter jobbet ner till ån, hem i skymningen, hänga upp vadarna och sedan sova några timmar för att av fiskekåthet bara halvslumra till väckarklockan ringer kl 04.00 för att kunna göra ett par kast innan jobbet. Men den som är torsk på havsöringsfisket vet precis som en alkoholberoende person att det inte går att göra ett par kast för den förstnämde, lika lite som det går att bara dricka ett par öl för den sistnämnde. Ett par kast kan mycket väl leda till ett par timmar, kanske en hel dag, ett dygn, en semester, ett försummat arbete och socialt liv förutom då med likasinnade.
Redan den första månaden vid 05.00 träffar jag "mr Skagit", Chrille Wiklund. Jag kallar honom "kungen av lilla Em" och han bryr sig verkligen om, eller rättare sagt älskar och värnar om öringarna i ån. Han börjar kneget på Najc vid 10.00. Det är en vanlig arbetsdagsvecka för honom så här års. Han tar några havsöringar innan jobbet och uppskattar att medelvikten på våröringen ligger runt tre kilo, på hösten är de fetare och snittar runt fyra. Föga förvånande berättar han att han precis fångat och återutsatt en ordinär öring i tre kilos klassen. Chrille är även fiskevärd och tillsynsman för ån, så få om ingen annan känner till ån lika bra som honom. Han berättar att det fångas över 200 öringar i ån varje och att fisket är bäst i april, maj, september och november. Själv fångar han över en fjärdedel av öringarna i ån. En morgon lyckades han fånga och återutsätta sju öringar. Han dokumenterar öringarna innan de återutsätts. En öringrygg visar sig på nacken och genast slutar samtalet, två 40 plus ryggar rättas och når 20 årig spänst, pupiller vidgas av fiskelust och säger "såg du?". Ett par timmar senare har han fångat ytterligare två fina öringar. På kvällen efter jobbet fick han ytterligare öring. Det är härligt att ha en förebild när jag passerat 40. Någon som jag kan studera och be om råd för att komma i närkontakt med den starka skygga öringen i det kaffebruna vattnet som ger puls till Gävles centrum.
Morgonen efter tycker jag mig se en lång fiskare flugfiska vid handikappbryggan mot spegeldammen, när jag längtande skådar ut från kontorets lunchrumsfönster. Lite väl soligt för havsöringsfiske tänker jag tyst för mig själv, men så fel jag hade. En bananfluga gjorde susen för ynglingen Calle Åhlund som lyckades fånga två fina öringar i strålande solsken på morgonkvisten. Det lockade mig och flera andra flugfiskare att fiska efter jobbet, men vi kammade noll allihopa, fast vi alla är minst dubbelt så gamla som "Skagit Calle" . Åhlund är onekligen en mycket duktig ung fiskare. Om Chrille är kungen av lilla Em, så finns det en prins också. En gryningsmorgon senare är Calle och hans far Pontus på plats någon minut innan mig. En halvtimme senare har har Pontus fångat sin första Gavleå-öring och med hans leende kommer strax en stark morgonsol som spolierar tron på nästa kast, men jag dänger vidare. "Lyft armbågen och höj axeln så kastar du bättre" tipsar mig Anders Rydén om och därefter blir kasten något bättre. "Se nötandet som kastträning" säger han mig och det är så jag ser det. Få klyschor är lika sanna som "träning ger färdighet". Att lära sig två-handsfiske är en ny värld för mig. Med ett språk med termer som jag varken förstår eller behärskar särskilt väl. Av den anledningen är jag mycket tacksam att ta emot tips från de många trevliga fiskare jag stöter på i ån. Att lära sig två-hands fiske är som att lära sig cykla och linbågens vinglighet minskar ju mer man tränar och lyssnar på tips av de mer kunniga, som kastgurun Peder Malmlöf och herr Rydén. En lottlös dag, kan i vart fall ge ett par lyckade kast och den känslan är även underbar. Peder erbjuder mig att köpa ett spö som jag får provkasta. Summan är betydligt lägre än den nya mobil jag tvingades köpa, efter att ha vadat med jackan utanför vadarna med mobilen i nedersta fickan.
Koko ljuder det från skogstjärnens alla hörn. Solen värmer i ansiktet. Sjön ligger spegelblank trots att klockan inte ens är 19.00 på kvällen. Myggen har inte kommit ännu, men allt annat verkar ha vaknat till liv efter den evighetslånga vintern. Jonas och jag är konstigt nog alldeles ensamma i tjärnen trots att fiskeklubben vi är med i nästan har 160 medlemmar varav åtminstone några borde vara lika fiskesugna som oss. Troligtvis beror det på att familjeträffen "gökottan" lockade många deltagare. Det är en stilla afton, vi får några regnbågar, innan en kallrökshinna läggs som ett täcke över tjärnen och endast några försiktiga fjädermygg vak kan kan skönjas innan vattnet somnar in. Vi är också trötta, men skulle vilja stanna till skogs och spana ut över vattnet till ögonlocken sluts. En sådan här afton växer väggarna inåt och man måste bara komma ut i naturen för att andas in vårens alla dofter"Herregud vad jag är sugen på fjällfisket nu. Jag får nästan en fjällkänsla av denna sena afton", säger Jonas.
" Fjädermyggvaken får mig att tänka på röding. Vi måste dra till fjälls till sommarn" säger jag
" Det är härligt att ha nästan hela flugfiskesäsongen framför sig. Snart börjar alla kläckningar"
För ett ögonblick höjer jag blicken och njuter av en majafton när den är som vackrast. Glad att finnas till och dela detta ögonblick med en god vän, just nu är det bara en sak som stressar mig och det är att vårfisket i ån efter havsöringen kan vara slut när som helst. Underbart är kort, precis som min sömn. Klockan 04.00 ringer väckarklockan igen.
Mats Ädel
Kommentarer
Skicka en kommentar
Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: