Blå himmel för första gången den här vintern, kylan biter mig
lätt i kinderna och jag inser att man borde satt på sig solbrillorna. Stenarna
vid stranden är såphala så några hopp från sten till sten är inte att tänka på.
En hel del is ligger och kluckar mot land men merparten av den har dragit sig
utåt till havs. Känner mig lätt euforisk och glömmer alla måsten, drar ett djupt
andetag och njuter i stillheten. Plockar upp min draglåda och för en gångs
skull så har jag plockat ihop en ask med bara de nödvändigaste, både starka
enfärgade kustvobblers samt ett par färgglada drag. Väljer en silverfärgad med
en aning rött i änden på, det här draget har genererat kustöring tidigare så
det känns som ett bra val. Neoprene vadarna får göra sitt i det knappt
plusgradiga vattnet när jag kliver ner för att få bra fotfäste. Kastar av
första stället i solfjäderform, en svag bris gör att vattenytan så sakteliga börjat röra på sig. Jag vevar in sakta som möjligt och låter sedan
den lätta kustvobblern sjunka mot botten, då och då vevar jag hem den med
högre fart.
Ibland kan det räcka för att få fisken att hugga.
Vadar ännu en bit för att få ett bra ställe att stå på, kastar och
får ut draget långt, det dimper ner alldeles intill ett par, tre stenar
som ligger alldeles i vattenytan.
Där ute krusar vattnet lite mer, nästan så det bildas lite vitskum.
Påbörjar inspinningen, vevar sakta, låter draget sjunka, gör om
samma sak ytterligare en gång men sen sitter jag i botten! TROR JAG!
En finfin blänkare i 3-4 kilos klassen går till väders i en plaskande kaskad.
Först tror jag inte att fisken är min, men när den faller ner i vattnet
igen så är det inget snack igen, en skön böj på spöt skvallrar om
en pigg och stark fisk.
Det tar mig säkert 10- 15 minuter innan jag ser fisken intill land, den
är totalt slutkörd för nu vänder den sin vita undersida mot mig.
Bestämmer mig för att behålla denna blänkare som vägs in på 3,5 kilo.
Sätter mig på en sten, häller upp en kopp kaffe och kisar mot himlen.
Naturen bjuder på fantastiska tillfällen, det gäller att njuta av dessa
och vara på plats i stunden.
Ibland kan det räcka för att få fisken att hugga.
Vadar ännu en bit för att få ett bra ställe att stå på, kastar och
får ut draget långt, det dimper ner alldeles intill ett par, tre stenar
som ligger alldeles i vattenytan.
Där ute krusar vattnet lite mer, nästan så det bildas lite vitskum.
Påbörjar inspinningen, vevar sakta, låter draget sjunka, gör om
samma sak ytterligare en gång men sen sitter jag i botten! TROR JAG!
En finfin blänkare i 3-4 kilos klassen går till väders i en plaskande kaskad.
Först tror jag inte att fisken är min, men när den faller ner i vattnet
igen så är det inget snack igen, en skön böj på spöt skvallrar om
en pigg och stark fisk.
Det tar mig säkert 10- 15 minuter innan jag ser fisken intill land, den
är totalt slutkörd för nu vänder den sin vita undersida mot mig.
Bestämmer mig för att behålla denna blänkare som vägs in på 3,5 kilo.
Sätter mig på en sten, häller upp en kopp kaffe och kisar mot himlen.
Naturen bjuder på fantastiska tillfällen, det gäller att njuta av dessa
och vara på plats i stunden.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: