Mats Ädel kåserar om sitt liv som flugfiskare och livsfilosofi i Hemligheten!

Hemligheten


Jag ska erkänna en hemlighet för er som undrar varför jag inte stadgar mig.
Något jag anade redan i tidiga tonåren, då prova på vuxenvärldens alla vanor
stod på agendan och framkallade ångest. Det har har blivit tydligare ju längre
jag vandrat längs tidens gång. Under sommarhalvåret när jag sorglöst luffar runt
i norra delarna av landet är både stegen lättare och lusten starkare.
Det är då jag känner mig mest hemma och levande i min mycket underliga klädsel.



Omgivningen borde ha anat för länge sedan. De som sett mig med och utan
vadarbyxor har märkt en klar skillnad i blicken och kroppshållningen.
Jag fick mina första vadare som 16-åring och den slöslumrande tonåringen
blev förvandlad och exalterad såsom en älghund på väg ut på jakt.
Över 20 år och åtskilliga utslitna vadarbyxor senare kan jag fortfarande
känna en slags Clark Kent förvandling till Stålmannen när jag sätter på mig dem,
eller rättare sagt kan jag känna hur det stora vemodet rullar in, när vadarna
tas av och Clark Kent världen kallar igen. Den första veckan tillbaka i stan och
på jobbet är verkligen hemsk. Inombords är älghunden motvilligt tillbaka i
hundgården och ylar ut sin äventyrslystnad så att det ekar i huvudet.

Blicken är fjärran, då jag drömmer mig bort, eller rättare sagt hem, så mycket
att jag inte lyssnar på tilltal i det inre ser hur rödingen äntligen försiktigt börjar
vaka efter en lång blåsig dag. Både jag och omgivningen undrar vad det är fel
på mig. Nu vet jag. Det är en bok som indirekt satte ord på mina känslor.

I hela mitt liv har jag varit västerbottning utan att veta om
det. Jag är en transverstit, eller rättare sagt en länstransverstit, närmare bestämt en Västerbottning fångad i en Gävleborgares kropp. I hela mitt liv har jag varit en västerbottning utan att veta om det. Med den insikten går det lättare att tackla vardagens göromål. Jag är förvisso en alldeles för dålig skytt för att kunna fälla en älg och tummen sitter fast förankrad i handens mitt så om jag skulle skaffa en skoter är den livstidsdömd till fångenskap i garaget. Det är dock inget fel på mina smaklökar och av den anledningen äter jag allt i riklig mängd. Ja nästan allt, utom en rätt, nämligen surströmming. Alltså ingen älgjakt, ingen skoter och ingen surströmming. Genom att bryta mot dessa tre heliga sociala koder skulle jag nog bli väldigt isolerad i Västerbotten om jag flyttade till länet. Skiljelinjen mellan isolation och frihet är dock skörare än den tunna tråd som ibland binder samman geni med galenskap. För det är just frihetens vingslag jag känner när jag luffar runt i länet om sommaren och lever efter mottot "where ever I lay my head thats my home" som Tom Waits brölande sjunger. Friheten är mitt hem så att säga och den rinner längs fritt flödande vattendrag i Västerbottens inland.



Genom åren har jag träffat många trevliga människor på turerna norröver.
Oftast är det 08or och de som bor i större städer än så som sagt det bäst.
Människor från Frankrike, Tyskland, Tjeckien och Danmark har i princip sagt
samma sak. De som är längst bort ifrån har upplevt närheten starkast.
Det är kamratskapen vid lägerelden under de ljusa nätterna, den talande
tystnaden, den sagolikt vackra naturen, naturupplevelserna till fjälls eller i
de djupa skogarna och att man kan dricka direkt från älven som har givit det
största intrycket på dem. Inte ens en rekordfisk har kunnat ge dem en större
inre tillfredsställelse.

Fiske är mer än bara fiske, samtidigt som fiskelycka och fångstlycka inte
nödvändigtvis är samma sak. Visst har jag knäckt ett spö i ilska och erkänner
att jag nästan grät när jag under denna augustitur tappade mitt livs fjällöring.
Tävlingsdjävulen har dock krympt ju äldre jag blivit. Tidigare kunde jag vara
långsint sur om min fiskebroder fångade mer fisk än mig. Denna sommar blev
jag uppriktigt glad när jag såg hur mina trevliga tältgrannar fångade röding
framför ögonen på mig i Ransarån, fastän jag kammade noll.
Det blev ingen rekordfångst i sommar, men det spelar ingen roll för minnena
jag fångade väger tyngre.



Med åren blir jag mer och mer intresserad av historia, min egen, andra levande
och dödas, historia från platser jag besöker och planerar att besöka.
Hur vissa val och ögonblick kan förändra hela ens livsfärd. Med ett flugspö i
handen färdas jag automatiskt tillbaka till barndomens äventyr.
Varje liten dragning i linan för mig närmare ursprunget, långt
före mobiltelefoner, internet, räkningar och disk, tillbaka till
det enkla livet, att helt gå upp i stunden för några ögonblick.

Barndomens somrar påverkar den vuxnes höst oavsett väder brukar jag säga.
Min barndoms somrar tillbringades i Västerbottens inland med föräldrar, bror,
mormor och morfar, släkt och vänner. Under min vuxna höst har jag återvänt
som en vandrande öring till mitt barndomsvatten och sökt mig längre och längre
upp i källflödena med flugspöt i min högra hand.

Det var verkligen ett livsavgörande val att köpa ett flugspö för mina knappa
besparingar under andra delen av 80-talet. Ingen jag kände flugfiskade, så
jag fick läsa mig till denna kunskap. Hade inte småharren hoppat efter i dag
nästan bortglömda våtflugor såsom red tag, black zulu, silver doctor, march
brown på flugkastet, hade föräldrarna inte stöttat mig i detta tidsfördriv,
hade jag inte läst Gösta Laestanders böcker om fisket i norr, då hade jag
inte köpt flugspöt och utan det hade mitt liv sannolikt sett helt annorlunda
ut idag.

En fumligt fångad torrflugeharr i Öreälven sedan var det kört, jag var fast
i något som fängslade hela mitt väsen. Tystnaden talade till mig och forsen
sjöng samma budskap. Det var med vadare, flugspö i handen vid ett rinnande vatten i Västerbotten jag hörde hemma. I vart fall under sommarhalvåret.



Under de senaste årens fiske har jag blivit väldigt förtjust i Vindelån och
Vindelälven ner till Storvindeln. En förtjusning jag delar med Leastander.
Senast jag fiskade i trakten tillbringade jag en vecka i tält i en del av
Vindelälven där inte lika många fiskar som i Kraddsele och Ammarnäs.
Den cirka fem km långa sträckan är stenig och tvärdjup.

Det riktigt luktade timjan, av gråharr och jag anade att börtingen kunde
ställa sig vid forsnacken om nätterna. Kväll efter kväll satt jag vid olika
forsnackar och väntade på insektskläckningar som skulle locka upp
gråharren från djupet, men ingen kläckning ägde rum och den grövre
harren blev kvar på botten, medan storbörtingen inte avslöjade sig
genom att plaska såsom en sådan bara kan göra. Det var inte samma
älv som belönade mig med ett par harrar på ett halvannat kilo för två
somrar sedan, men tron att det finns till och med större harrar än så
gör att fisket i varje djupgrop som finns i den steniga, fritt flödande
och vilda nationalälven blir en väldigt spännande ny bekantskap.



Medan jag satt där på stranden vid forsnacken och väntade på att
vakringarnas ledtrådar skulle avslöja sig, föll jag ofta in i en skön dvala,
då älvens monotona vaggvisa lullade mig till sömns. Eftersom mina öron
är beroende av musik dras jag till ljudet av forsande vatten, den vackraste
melodin som finns i naturen.

I mellansverige där jag kommer ifrån har vattenkraften tystat denna melodi,
men Vindelälven har alltid olika tonfall beroende på när man besöker den.
Det gäller därför att ge den tid, spana in dess rörelse, lyssna till den för att
fisken skall bjuda upp till dans. En älv kan ses som redan mellan födelse och död.
Vindelälven färdas vilt, oförutsägbart, kraftfullt och dramatiskt från fjället
där den föds nära norska gränsen för att dö i havet mot Finland.
Älven som är livsnerven till ett hållbart, omfattande känsligt ekologiskt system,
håller även mig samman, då den berikar mitt väsen med näring, kraft och energi
att återgå till vardagen. 39 snart. Halvvägs till havet. Vem vet, kanske får älven
mig som länstransverstit att en dag flytta upp till den?



(Boken heter Hallonbåtsflyktingen och är skriven av Miika Nousianen.
Den ironiska boken handlar om en nationalitetstransverstit, en svensk
man fångad i en finsk kropp. Möjligen den roligaste boken jag någonsin läst).



Mats Ädel
2010-08-30

Kommentarer