Mats Ädel besökte Vindelälven i augusti! Härliga bilder Mats!

Frusen håv







Jag vaknade i morse med en frusen håv utanför mitt tält.


Jag sa, vaknade i morse med en frusen håv utanför mitt tält




Bluesen är den förlorande sidans klagosång. Ju längre avstånd mellan nuvarande och önskat situation, desto mer blues i själen. Det är vinnaren som äger ödets penna och kallar förlorarens verklighet dikt och sin egen dikt verklighet. Sanningen är dock att sanningen kan redigeras så allt det obehagliga kan klippas bort. Efter att ha sett och laddat upp mentalt med alldeles för mycket fiskefilmsporr var min hjärna programmerad att varje fisketur skulle ge samma resultat som 90 minuters fiskefilm. Redan från början var jag alltså upp i det blå och när jag insåg att de mentala vingarna inte kunde lyfta mig, var störtningen ner i bluesens unkna avgrund självklar. Fiskebluesen smakar i bästa fall bullens pilsnerkorv, men om man färdas långan väg till fots är smaken värre, garlicosås och snabbmakaroner, för att hålla packvikten nere. Augustifisket har i ärlighetens namn gått i en 12-takts blues och symboliken för det, själva tecknet på att det inte blev som förhoppningen lovat är en frusen håv utanför tältet.






19e augusti. Det var frost i natt och natten innan vilket gör att lövträden på bergen sakta börjat inta sin höstskrud. Augusifisket summeras med tappade fiskar och en nästan oanvänd håv. Håven har vad man i fotbollstermer kallar hamnat i frysboxen och verkar därför ha någonting emot mig när den aldrig får chansen att visa vad den duger till. Den har även vid flera tillfällen signalerat att den vill lämna mig genom att krångla sig fast i grenar när vandringen gått genom besvärlig terräng. En gång lyckades håven, men då hittades den i ett tät buskage där den gömt sig med förhoppningen att en annan fiskare skulle finna den och inse dess latenta potential . Inte konstigt att håven har fått nog. Den har bara behövts användas vid ett tillfälle på över två veckors intensivt fiskande. Två större öringar har slitit av tafsen, en tredje slet sig loss efter att dragit ut över 20 meter backing och sedan rusade mot mig så det blev slaklina. Kilosharren var ovanligt slö och därför lättare att bärga för hand, fjällöringarna i den storleken var lättare att boxera upp på sandstranden vid forsen än att försöka håva i mörkret. Öringen som jag drog ut backing under natten efter att huggit på min sorkimitation tog väldigt lång tid att bärga. Länge var jag övertygad att jag hade på en börting i 3-4 kilos klassen, men det visade sig vara en 8 hektos fisk som krokats fel, så inte heller här fick håven användas. Nej den enda gången håven fått användas är när jag den lyckades leda en enormt stark strömgädda på 2.5 kg som huggit på sorken i strömmens bakvatten nedan ett vattenfall. Sådana fiskar tycker håven att den är fin för att håva, nej nu är inte ens öringen tillräcklig fin, röding ska det vara.






Därför är vi i övre selet av Ransarån min håv och jag. I det nedre selet har jag "bara" fått öring i år. Vinden har avtagit och sveknotten är fortfarande förjävliga på kvällarna trots att det är sent i augusti. Vid selen börjar fisken vaka så snart vinden slutar blåsa. Jag omringas plötsligt av vakande rödingar i kilosklassen. Ja, det finns troligen större fiskar än så inom kasthåll. Enligt personer jag talat med, var det en man här i förrgår som fick två rödingar över två kilo alldeles bara 50 meter ifrån där jag står nu. Det går tydligt att se de rödvita fenorna i det klara vattnet. Lång (minst två spölängder) och tunn tafs (högst 0.14) ska det vara säger guiderna och de som fångar bra med fisk här. Har själv knutit en tafs i den längden som har svårt att riktigt sträcka ut, vilket ställer till det för mig. För rödingen hugger flitigt på nästan än vilken nattsländeimitation jag lägger ut, superpuppan, streaking caddis, europatolvan och ismopuppan och under de två timmar de är vindstilla missar jag minst ett halvdussin fina rödingar. Medan de som fiskar bredvid mig med en tafs runt 0.18 på en spölängd lyckas kroka rödingarna som hugger. Håven är kylig på ryggen när kallröken gör att vaken upphör.






Jag gillar älskar frusen håv men hatar att uppleva det. Med distans, så här i efterhand, tycker jag att Frusen håv låter finare än det mer ärligt och frustrerande uttrycket fiskef-tta som i princip betyder samma sak (fiskef-tta är att bli helt fisklös, frusen håv då har man fångat småfisk men håven har inte behövt användas). Något som alla fiskare är med om då och då, men som ingen vill skryta, eller skriva om. Jag kan absolut inte skylla på någonting när håven är frusen. I vattnen där jag fiskat under dessa veckor har harr på 1.5 kg, öring på över 4 kg och röding på över 2 kg fångats. Själv har jag fått grov fisk i dessa vatten tidigare säsonger fast förutsättningarna varit sämre. Denna säsong har vädret har varit strålande. Varken för kallt, regnigt eller blåsigt. Vattenståndet idealt, varken för högt eller lågt, men likväl fryser håven på ryggen i den sena kvällstimmen.






Den följande morgonen gör tvivlet mig sällskap. Det gror inombords och växer i takt med att tafsen blir kortare och kortare efter varje flugbyte. Efter att ha synat flugasken mer eller mindre oavbrutet i två veckors tid är det dags att syna sig själv som en förlorande George Costanza typ som inte ens förmår att hitta på någon nödlögn om en återutsatt troféfisk för att rädda sig ur en pinsam situation. Konstigt nog är jag oerhört tillfreds med varje fisketur ändå, som det sägs; en dålig dags fiske är ju vart fall bättre än bra dag på jobbet. Ur det perspektivet har jag ingen blues kvar när skiljelinjen mellan önskat och nuvarande läge upphör då jag har flugspöet tryggt och ömt i handen.






Epilog 24 augusti: Håven har tinat. Den dag jag slutar att tro på nästa kast är inte här än. Den kommer aldrig komma så länge jag andas. Flugfiske är ett tidsfördriv där trägen till slut alltid vinner. Precis som vid midsommarturen till Västerbotten var det harrsjön som till slut gjorde att axlarna kunde sänkas efter att håven använts. 56 cm mätte harren som räddade min fiskesommar. En av de största harrarna jag fångat, med såväl imponerande höjd som ryggfena. Den högg på en djupt fiskad wolly bugger när inget annat dög och inte ett harrvak kunde ses på hela sjön. Det är inte första och säkerligen inte sista gången jag fångar riktig grov harr på en klassisk regnbågsfluga i kylslaget väder. Nästa år är den återutsatta harren ännu större.

Mats Ädel
2010-08-30