Krönika | Laxdrömmar...

"Bilden har inget med texten att göra" Juni Det är en tidig kväll i mitten av juni, värmen gör sig mer och mer påtaglig och det fullkomligen knakar av aktivitet i naturen av allt som är på väg att brista ut i full blom. Gräset, frodigt och grönt vajar i vinden och älven går hög efter vinterns snösmältning.  Himlen är knallblå förutom ett par bomullstussar som ger sig till känna i horisonten. Känner mig så där upprymd som man bara gör när det är dags för laxfiske igen, kan nog jämföras med när man skulle fylla år när man var liten grabb och spänningen var på topp inför vad som komma skulle-skulle man få det där som man önskat sig? Jag går den lilla grusvägen ner mot älven och ställer ifrån mig ryggsäcken, idel kända ansikten hejar och nickar igenkännande åt mig efter en lång kall vinter.  Storlax.. Plötsligt hörs ett rop ifrån någon som sett en stor-lax som välvt sin spolliknande kropp som en delfin i ytan, långt ute i den hårt strömmande älven. Jag känner hur pulsen ökar, en svettdroppe hittar fram under kepskanten och jag har lite svårt att snacka med fiskepolaren som pratar om ett nytt spö som han införskaffat till årets säsong. Förberedelserna fortsätter och till slut sitter alla spödelar som de ska och linan löper fint genom alla spöringar. Holkarna fixeras med ett par varv eltejp, bättre att förkomma än förekommas. I änden av tafsen får en av vårvinterns nybundna kreationer bli lockbete, en riktigt giftig variant av glödhäck i storlek 4. Lycklig.. Lite längre ner från där jag står har redan den första laxen synat land, en fin pjäs på runt 10 kilo som hängs upp i ett träd. På håll kan jag se hur lycklig fiskaren är, hur det än är så är säsongens första fiskar fantastiska att få en dust med. Och kanske var den här laxen den första någonsin för mannen som jag inte känner igen sen tidigare. Går ner och påbörjar mitt eget kastande, drar ett djupt andetag och dänger ut sänke och fluga rakt ut i strömmen. Äntligen ”tänker” jag nu är vi igång igen, normalt sett den den bästa tiden för laxen.  Under hängbron bildas då och då stora vakringar från en av älvens större laxar som verkar flagga för att nu är säsongen igång. Laxen anländer,  ett skådespel.. Fler och fler fiskare ansluter till älven, både spösvingare men också nyfikna besökare men efter ett antal år vid älven så är man rätt van. Veckorna runt midsommar lockar spösvingare från hela riket och även utanför landets gränser. Det är inte många älvar som kan locka med 20+ laxar som vår och det visar sig i antalet besökare. Jag låter kast efter kast gå ut över älven utan större framgång, har sett ett par fiskare till som haft kontakt med laxen men det är fisken som stipulerat reglerna och då avgår laxen med segern.  Jag går upp och sätter mig en stund, en kopp kaffe och en medhavd macka sitter som en smäck och man återfår lite nya krafter. Byter ut både tafs och fluga nu, en Green highlander av egen modell samt ett lättare sänke borde kunna locka någon av älven laxar att hugga! Jag går åter ner till vattenkanten och ställer mig, just för tillfället står bara ett par fiskare till och jag och kastar. Gör ett halvlångt kast som hamnar strax utanför ett bleke i älven och det hinner bara gå ett par sekunder och första tanken är bottenapp!!  Jag höjer spöt i en snabb uppåt-rörelse och då känner jag att det sitter något annat i andra änden av linan! Pulsen ökar, jag håller spöet upprätt så att fisken får jobba mot klingan, fisken ger sig iväg uppströms vilket ofta brukar betyda bättre kaliber på fisk! Jag låter fisken bestämma takten, har alltför ofta blivit snuvad på landad fisk bara för att jag låtit mitt eget tempo styra fisken, haft för bråttom att få fisken mot land. Men den här gången får den styra, den stångar utefter botten för att göra sig kvitt min fluga, men den lyckas inte. Personbästa.. Knyckarna i spöet fortplantar sig och jag känner hur svettdroppe efter svettdroppe börjar rinna utmed ryggen och i pannan. Glasögonen immar men jag har fortfarande kontroll, eller fisken har fortfarande kontroll, ett givande och tagande som den värsta dragkampen i ett olympiskt spel börjar under en evinnerlighet innan fisken ger med sig. Svetten flödar nu utmed mig rygg, har svårt att se genom imman på mina glasögon. I ett töcken hör jag hur någon säger – ”Nu är den trött” och jag får in fisken till land. Inom en minut så ligger laxen trygg i håvnätet. Fisken väger 15 kilo prick och är mitt personbästa!