Ismete |10-klubbare & världsmästarvurpor

Redan då jag åkte och hämtade upp Calle så kände jag hur solens strålar värmde.
Jag förstod då att vi skulle få en riktigt härlig dag på isen. Det skulle snart även
visa sig att gäddorna  var rejält på hugget den här dagen. Redan under utsättningen
av spöna fick vi fullt upp.Vi lät faktiskt blir att sätta ut tre av de spön vi hade med
oss p.g.a. att vi hade fullt upp att göra ändå.  Det som skulle visa sig vara en rejäl
tabbe var att vi bägge två hade glömt broddarna hemma. Det är nu blankis på många
av sjöarna i vårt närområde och det är följaktligen rejält halt.

Vår rutin när vi springer på en fällning är att vi dels har med oss en liten hink med ett par
mörtar, dels en kasse med avkrokningsmatta, tång, våg m.m. Detta för att allt ska gå snabbt
och smidigt vid varje fångad fisk.

På en av förmiddagens fällningar springer Calle först och jag ett tiotal meter bakom.
När det är så halt som det var i helgen så tittar man mestadels på vart man sätter
fötterna och endast ibland tittar man upp för att pejla av rikting och avstånd till målet.

Ett av dom här snabba ögonkasten framåt har dock etsat sig fast på min näthinna  och
sitter där fortfarande. När jag tittar framåt mot spöt så ser jag detta: en liten mörthink
uppochned tre meter upp i luften, Calle ”liggandes” på rygg i luften samt två mörtar en
meter ovanför Calle. Sekunden senare ligger alltihop på isen. Calle rullar omkring likt en
italiensk fotbollsspelare som har en livskris för att han inte vet om det är fotboll eller
skådespeleri han helst vill hålla på med. En av mörtarna sprattlar omkring straxt bredvid
och ibland under Calle. Den tredje mörten dog knallfall när den träffade isen.

Själv fick jag efter bästa möjliga förmåga hålla igen den tryckvåg av skratt som höll på
att spränga mig inifrån till dess att jag hade sett hur det hade gått för det stackars
Callebarnet. När det visade sig vara lugnt så kunde jag aldrig sluta att skratta. Det var
som taget från en välregisserad film, fast mycket MYCKET bättre! Calle reste sig ändå
ganska så snart upp och haltade vidare fram till hålet och drog upp en välgödd slips
på runt 8 hekto. 

Dagen fortsatte i ett högt tempo och det gick ofta långa stunder innan vi fick möjlighet
att ta en välbehövlig vila vid ”Base-Camp”.  Totalt under dagen landade vi någonstans
mellan 25 – 30 gäddor. Vi hade ett riktigt superhål  som ensamt stod för drygt 15 gäddor!

Då det var dags att plocka ihop så sa jag till Calle att
vi börjar med dom inre spöna, då de hade gett sämst
med fisk under dagen. Detta skulle visa sig bli
mycket betydelsefullt för den fiskegalne ynglingen.
När vi har fyra spön kvar att ta upp så fäller nämligen
ett av mina yttersta spön och Calle får ta den. Fisken
följer med  ganska så snällt och Calle säger nåt om att
”det är nog i alla fall  en fyrakilos”.


Efter ytterligare en liten stund närmar sig fisken hålet
och då får den plötsligt helt andra krafter. Calle tror nu
helt plötsligt att det kan röra sig om en fisk på 6-7 kilo.
Jag ser också i spöt att det är en tung fisk, så jag
springer iväg och hämtar avkrokningsmattan och
dom andra prylarna. När jag kommer tillbaks så
visar damen där nere att hon verkligen har förstått
att hon är krokad. Dom sista fem minuterna består
av ett flertal riktigt häftiga rusningar av en urstark
fighter. När gäddan är framme i hålet är Calle så
uppjagad att det senare visar sig att han har en
minneslucka på det han har sagt vid landningen,
det har dock inte jag. Då jag för in gäddan i hålet
genom att styra tafsen och precis ska till att ta
ett gälgrepp skriker, en vid det här laget halvt fanatisk,
Calle ”NU TAR DU DEN OM DU SÅ FÅR KROKJÄVELN RAKT IGENOM HANDEN!!
DEN HÄR SKA UPP!!!!!”

Landningen går smärtfritt och om jag inte
visste bättre så hade jag nog trott att Calle
var en sån där som gillar killar, med tanke
på det kramkalas och dom känsloyttringar
som ekade över sjön.

Gäddan som vägde prick 10 kilo fördelat på imponerande 119 cm var en perfekt avslutning
på en riktigt rolig och händelserik dag på isen.
Snart är vi ute i jakten på dom stora igen!

/Jonas Asplund