söndag 22 april 2012

Krönika | Silverjakt i Guldstaden

Klockan 19.00 19 april 2012, stannade Gävle upp. De som inte fick biljett till den avgörande sm-finalen i ishockey i asken (läkerol arena), trängdes i sportbarer eller bet sina naglar till köttet framför tv-apparaten. Tiotusentals idrottshjärtan slog i
trippelhastighet under några timmar då Boulongern tömdes på folk. Min plan var given och briljant, just denna afton ville jag ha det både Skellefteå och Brynäs absolut inte ville ha. Silver.


Mitt idrottshjärta är stort men ändå trångt, ty där ryms bara en sport och ett lag.Personer som träffat mig tror inte att grannarna tillkallade polis när jag ensam i lägenheten såg United förlora mot Arsenal och levde om så grannarna trodde att det var lägenhetsbråk . Min ishockeykarriär blev kort, en säsong, då jag insåg att jag var för liten och klen för denna sport i pojkåren. Under tonåren vann
tv-puckarna fler kvinnohjärtan än pokaler och omedvetet började ett anti-Brynäs frö gro till en stickande kaktus i själen. I de sena tonåren föll jag pladask för flugfisket, men först efter 40 kände jag mig gammal nog för att börja med tvåhandsflugfiske.


Det var en tappad storbörting i Arjeplogsströmmarna
under hösten 2011 som fick mig att inse att jag hade för klen utrustning,
efter några nätters nötande med enhandsspö i klass 7-8 och tung lina var
ryggen tröttkörd. Ett intensivt fysiskt tränande inleddes under senhösten
och under vintern köptes så mitt första tvåhandsspö in. Kort därefter fick
jag "an offer you can´t refuse", då jag blev medbjuden till Gaula under
sommaren 2012 av min gode vän och den erfarne laxfiskaren Peder Malmlöf
och två av hans vänner. Peder är en riktig maestro vad gäller kastteknik och
för att inte göra bort mig investerades Drougges dvd om grunderna i det perfekta
kastet. På jobbet hade jag sådana kastarms-tics att min chef talade allvar med mig
och undrade vad jag höll på med. När jag förklarade vad det berodde på, skakade
hon bara på huvudet och vimlade med ögonen. Denna reaktion var dock lindrig i
jämförelse med de folk som frågade mig hur det gick med fisket när jag torrfiskade
med spöt på land, eller kastade i ån utan fluga på tafsen.


Lördagen den 14 april fiskade jag skarpt för första gången. Flugasken granskades
och de egenhändigt bundna tuberna var långt ifrån några bildsköna skapelser.
Ändå fick en sådan chansen och efter ett halvdussin kast kom det första hugget.
Fisken fastnade dock inte på kroken, men tuben fick fortsatt fisketid.


Vandrade uppströms och vadade ut i ån gjorde ett kast och en annan fisk
fast tio minuter senare. En stark öring på 65 cm gjorde vad den kunde för
att slita sig loss i dragkampen om dess liv. Min kompis Kai skyndade till
och hjälpte mig taila den första havsöringen jag fångat på tvåhandsspöt.
Öringen plåtades, skonades, benådades och fick sin frihet åter.
Mödomsplasten på tvåhandsspöts korkhandtag var borta efter en halvtimmes
fiske och en undran om havsöringsfiske verkligen kunde vara så enkelt uppstod
med självklarhet. Med Brynäs-aktigt högmod gick jag därefter lottlös från två
fisketurer och en strategi måste till. In med Honken på isen för att överraska
motståndaren. Kvällsfiske i stället för morgonfiske var min plan. Öringen är
paranoid och skygg. Flyr undan skuggor och onaturliga rörelser i vattnet.
Utan dessa egenskaper skulle den inte växa stor, så ju större öring desto
mer paranoid. Det gäller det att vara väldigt varsam när det gäller att
komma i kontakt med de större exemplaren när det går lite vatten.
Fiska av platserna varsamt utan att någon annan fiskat där på flera timmar.






Kl 18.00 19 april är asken redan fylld till bristningsgränsen och förväntan är stor.
"Guldet skall hem" skanderas som ett mantra. För varje gång det ljuder låter
det mer och mer trovärdigt. Boulongern töms sakta på folk ju närmare
nedsläpp det närmar sig. Nedsläpp. Efter att ha fiskat av mina favoritplatser
i ett varv utan en känning dyker misstrons skarpa blick ner i flugasken.
I en annan ask är jag omedveten om att Skellefteå har ett spelövertag

och närmar sig ett ledningsmål. Skymningen närmar på himlen och i asken.
Mörker och mörk fluga. Lägger ut den på nacken. En gång. Två gånger.


Tänker tanken att jag borde kanske skicka ett sms för att höra hur det
går i ishockeyn. Precis när jag fipplar efter mobilen suger det tag i flugan
och jag hinner inte göra ett mothugg. 19.40, nu syns inte en enda av stadens
hundratals joggare i Boulongern. Första perioden bör vara slut.
Hugget jag missade ger mig hopp om att jag har rätt fluga och att öringen
äntligen kan vara på gång. Av den anledningen skippar jag att se den andra
perioden. Min manliga intuition säger åt mig att ta rundan och fiska av mina
favoritspots ett tredje varv, en tredje period.


Ingenting händer i ån och i Läkerol-asken är det också mållöst. Botten på djupet.
Botten? Nej det rör sig och det är med tyngd linan rör sig. Jag får kontakt och
känner direkt att detta är den största öring som någonsin huggit på en av
mina flugor. Det är stumt och den rör sig långsamt medan min puls trummar
i takt med alla nervösa hjärtan i Läkerolasken. Fisken rullar sig över ytan en
första gång och jag bestämmer mig för att pressa den uppströms så att den
inte rusar ner för forsnacken. Öringen har ingen brådska på djupet och pressen
uppströms fortsätter. Styr den varsamt mot land. En hundägare passerar med
raska steg för att inte missa finalen av finalen. Hon märker inte att här pågår
en kamp som gör mig betydligt mer nervös än finalen i asken. Liksom hon leder
sin hund i kopplet, leder jag öringen sakta mot land.


Försöker få huvudet över ytan och bogsera den upp på land, men den pressar
huvudet mot botten gång efter gång och viftar kraftfullt med den breda stjärtfenan.
På något märkligt sätt lyckas jag få in den på så grunt vatten att jag kan landa den.


Det är en riktig best som ligger där besegrad och kippar efter andan
när jag
skriker ett okontrollerbart glädjeskri. Måttbandet åker fram.
85 cm.
Ett glädjeskri till. Ingen hör mig. En glädjedans. Ingen ser mig.
Skriker och dansar, dansar och skriker.



Armarna är i luften. Gör en Brolinpiruett med vadarna så jag håller på att halka
på stenarna. Fram med mobilen, tar några snabba kort och mms:ar till fiskekompisar
runt om i landet. Lägger öringen under vattnet. Gratulationer via sms kommer tillbaka.
Allt fokus är på hockeyn och några kilometer bort exploderar asken när Silfverberg gör
1-0 ur en omöjlig vinkel, säger ett sms. Jag tänker släppa tillbaka öringen men
jag vill posera tillsammans med den på en bild innan den skall få simma vidare
till sina jaktmarker. Väntar och väntar på att någon skall passera, men ingen
kommer på flera minuter. Jag tittar på öringen och den ger mig det onda ögat
som tycks säga du har fått det du ville så släpp tillbaka mig nu.


Böjer mig ner lirkar flugan ur käften. Beundrar öringen. Reser mig upp spanar
av boulongern. 100 meter bort närmar sig två män. Jag ropar. De verkar inte höra.
Jag viftar. "We dont speak swedish" blir svaret. "would you like to take a picture of
a big trout". Trout, forell, ja, ja" blir svaret . Jag ger dem min kamera och de plåtar oss,
öringen och jag. En lycklig och en skamsen gestalt från två helt olika världar gör
inget bra bröllopsfoto. Tackar fotograferna, innan jag tackar mitt livs flugfiskeöring
för en oförglömlig afton i Gävle 19 april kl 20.20.








Vaggar den varsamt fram och tillbaka innan den med kraft lämnar mina händer
och simmar tillbaka till den ståndplats där den hör hemma. En timme efter att
silvret lämnat mina händer är guldet hemma i Gävle. Silfverberg och company
lär inte ha sovit många timmar den följande natten, men jag gladdes betydligt
mer åt mitt silver än vad hela Skellefteå gjorde åt sitt. Jag somnade med ett flin
till mitt eget mantra "hellre silver i ån än guld i asken".



Biltutornas Brynäs-serenad ljuder utanför mitt fönster hela natten, men jag snarkar
som endast en nöjd fiskare som fångat en dröm kan göra.











1 kommentar :

Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: