Flugfiskekrönika | Harrfrosseriets syndare

Likt en delfin skär den sönder ytan med sitt purpurfärgade segel och
den bredaste harr-rygg jag någonsin sett uppenbarar sig som en vision.
Med en skakande högerhand drar jag för snabbt och förlorar duellen,
precis som skurken i en spagettivästern. Mothugget är för ivrigt när
gråharrens avsikt att suga i sig vulgata-torrfluggan dras ifrån den.
Flugan poppar upp på ytan, men gråharren försvinner ner i djupet,
biter sig fast i minnet och släpper inte taget. Bilden spelas om och om igen.
(Läs krönikan i sinhelhet genom att klicka på länken under bilden)

Harrfrossan får händerna att fortsätta att darra och  skaka. Med skärrad röst förvandlas den mörkaste basröst nästan i falsett då jag ropar till Fredrik i flytringen 50 meter ifrån mig

”- Helvete, vilken harr, vilken enorm j-vla harr”. Vissa korta ögonblick får ett evigt liv och det är dessa ögonblick jag som flugfiskare vill fånga. Kanske är det just ögonblickets förlorade kamper som lever längst och som kommer att få mig att hålla hårt i flugspöt så länge mina händer orkar vifta med det. Det är onekligen något speciellt att se fisken innan den hugger och det är därför jag sållar in mig i hyllningskören till torrflugefisket, även om de ledande stämmorna i den kören tycker jag sjunger falskt då jag ofta fiskar med tunga nymfer och till och med streamers när förhållandena kräver det.   Torrflugan är så att säga närmare himlen och streamern närmare helvetet. För mig är harren "närmast gudarna", det vill säga den mest utpräglade torrflugefisken och torrflugefisket är oftast bäst runt midsommar.



Just nu är vi i ögonblicket vi rest runt i Lappland för att finna. Äntligen kläcker vulgatan och det gör att den stora fisken börjar sitt frosseri och avslöjar sig genom delfinliknande vak. Landets största dagsländor, danica och vulgata, kallas i folkmun för rocken. Vi har verkligen haft en Rock´n Noll fiske fram till denna eftermiddag då harren hugger villigt på vulgatanymfer, kläckare och torrflugor. Flera harrar är en bit över kilot. De trötta blickarna får tillbaka livligheten och spanar ivrigt över sjön. Återigen är det stora harrträsket frälsaren i fiskenöden som en veckas resultatlöst laxfiske och en halv veckas lika uselt rödingfiske drivit mig till.

Lägg till bildtext

Skall sanningen fram är det berättelserna och minnena från rödingfisket från i fjol midsomras som lockat mig tillbaka och som fått Fredrik att göra mig sällskap. Den djupfrysta sommaren har dock försenat de stora vulgatakläckningarna och runt den stora rödingsjön suckas det tungt bland de som vallfärdat dit i hopp om att få sin livs torrflugeröding på egenhändigt komponerad kläckare, torrfluga eller spent spinner. Den stora sjön verkar livlös och är inte alls densamma som förra midsommar då det vakade överallt så fort det blev vindstilla. Det går rykten om att en och annan fiskare sett en vulgata på ytan, men vi ror runt sjön flera varv utan att se skymten av den gigantiska dagsländan som kläckte i ytan, flög iväg,  svärmade, lade ägg och dog på ytan av sjön  förra midsommar.



Sländorna var överallt då och det lockade måsarna att dyka från skyn och den stora rödingen att stiga till ytan. Nu syns endast enstaka harkrankar, mindre dagsländor, fjädermygg och en drös med långsmala skalbaggar på ytan, medan botten närmast stranden är fylld av husmaskar som liksom dagsländenymferna väntar på rätt förhållande för att nå ett högre stadie i sin livscykel.  Det är det alla fiskare längs det stora rödingträsket också väntar på. Väntan är rödingens melodi, att få ett bra rödingfiske tar tid. Tålamod är varje rödingfiskares värdefullaste dygd. Ett tålamod som innehåller envishet, uthållighet och en viss naivitet i tron att fisken skall hugga i nästa kast. Denna naivitet försvinner något med åren men finns ändå kvar och kan bli gigantisk så fort en försiktigt rödingvak visar sig inom kasthåll. Även i kastivern gäller det att vänta ut rödingen och inte paddla efter den som en galning med flytringen för att skrämma den än mer i fjärran. Mina kompisar Marcus och Conny har verkligen de egenskaper det krävs för en sann rödingfiskare. Kanske är det på grund av att de även duktiga jägare och är vana att läsa av väder-och vindförhållanden,  kartlägga bytet och dess vanor, smyga sig på det varsamt och sedan överraska det som gör att de är så framgångsrika rödingfiskare?

Fredrik och jag sammanstrålar med dem vid den myggiga sidan av sjön där Conny bjuder på grillad älgfilé. Vi har med oss sill och till det serveras torkad bäver, folköl, Norrlands guld och kokkaffe förstås. Lagom till kaffet dyker, Jonas, en glad söderkis numera kock från Vouggatjolme, upp med en egen komponerad delikat rabarberpaj. Marcus visar oss bilder på nyfångade rödingar med ilsket röda bukar och evighetslånga bröstfenor. Även om de är  fångade på gammarusimitationer och sjunktafs, så ger det oss hopp om att inte ge upp, att fortsätta vår Rock´n Noll turne.


Det snapsas försiktigt i midsommarnatten, för vinden har mojnat och Marcus har med sin jägarblick sett en grann röding försiktigt vaka längst inne i viken. Det snapsas inget mer, för inget rus är mer beroendeframkallande än vakringens dolda hemlighet som kan avslöjas bara rätt fluga väljs. Mysteriet förblir en hemlighet för oss och när kallrökens första pustar sprids över sjön slutar den andas. Stillsamt upphör allt liv, men Jonas sitter kvar i sin flytring i dödens väntrum i hopp att rödingens vakringar skall återuppstå.

Följande dagar sprider vi ut oss strategiskt kring Sorselefiskets många vatten i hopp om finna en riktig vulgatakläckning som kan locka den stora öringen, rödingen och harren till hugg. Överallt synar vi ytan från nära håll i våra flytringar och får samma svar . Nämligen att vi är minst en vecka för tidigt ute. Inga insekter syns på ytan. Vill vi ha fisk är det sjunktafs som gäller. Ett moraliskt förfall kan tyckas men nöden har ingen lag. När vi inte orkar mer skickar vi ut vår skånske kamrat Kalle i flytring för första gången. Han fiskar med en dog nobbler streamer och får sig härliga åkturer med tyngre spögung än vad någon av oss andra mer luttrade flytringsfiskare haft. Rullen skriker ut sin förtvivlan när linan rusar iväg och Kalle försöker bromsa fiskarna som är någonstans mellan 4-5 kg.


Fiskarna har prickar som inte är röda eller svarta utan gula. Ingen ädel art  men  väldigt trinda Lapplandskrokodiler. Marcus, Conny och Jonas lyckas bättre med de ädlare fiskarna, men är inte riktigt nöjda. Fredrik, Kalle och jag ger den stora rödingsjön en sista chans. Vi synar den i sömmarna, men när inte en tendens till vulgatakläckning ens kan anas ger vi upp långt efter midnatt. Vi slår upp tälten på parkeringen. På morgonen har en bil anlänt och när jag ser ut över sjön är det Jonas som sitter där i sin flytring i hopp att allt skall vända snart. Han säger att han sov i bilen, men det blev så varmt efter ett par timmar och då var det lika bra att fiska. Jag erbjuder honom vår båt men han tackar artigt nej på grund av att han är för trött av det intensiva rödingfisket. Rödingfisket tar på krafterna, nu behövs en semester från semestern, säger han innan vi skiljs åt.

Jonas åker åt nordväst hem till Vouggatjolme, Marcus hem till familjen söder om Stockholm, Conny hem till Umeåtrakten och Kalle drar åt Jämtland för att lämna tillbaka svärmors numera skitiga bil först efter en riktig tvagning. Fredrik och jag stannar till vid sjön där mina fiskeäventyr börjar och slutar nästan varje fiskesemester. Med åren har jag lärt känna sjön väl och den tid det tagit att göra det betalar av sig väldigt snabbt. Fredrik är den första som hakat på mig till sjön och jag vet att han långt ifrån är någon "köttfiskare" som bankar ihjäl all fisk han får och liksom jag föredrar att fiska där det  inte  är allt för mycket folk. Vid genrepet i sjön innan rödingfisket blåste det kraftigt men vi fick ändå flera kilosharrar. Fredrik vill hellre återvända dit än att kasta blint efter röding i den stora sjön. Eftersom han är min Lapplandsgäst får han sin vilja igenom.

 

Under våren har Fredrik rustat sig med väldigt välbundna vulgataimitationer i alla stadier, nymf,/kläckare, dun, spinner och spent spinner. Små konstverk som hela tiden längtat efter ett midsommardopp sedan han skapade dem vid sitt bindstäd. Min flugask innehåller inte alls samma skönheter än om jag köpt en del av vulgataimitationera. Äntligen visar sig de majestätiska vackra vulgatasländorna, riktiga skrovmål för den svältfödda midsommarfisken som fortfarande går på smal försommardiet. Fredriks kläckare fiskar förträffligt i den ena delen av sjön där min duns kammar noll, några hundra meter bort är rollerna de omvända. Det är här den visar sig, harren som jag tidigare bara sett i mina drömmar och som verkar vara större en alla grandiosa Finnmarksviddaharrar jag sett. Det är därför jag paddlar ut i spöregnet morgonen efter natten då bilden av den groteska harren vägrade sluta visas i mitt inre galleri och höll mig vaken fram till gryningen.




Jag tacklar ett torrflugespö och ett spö med sjunklina. Vulgatorna finns kvar på ytan och när regnet avtar börjar en kläckning som får fisken att börja vaka här och där. En och annan respektabel harr fångas men långt ifrån storleken på harren som höll mig vaken om natten. Det är nu jag begår en synd. Ni får säga upp bekantskapen med mig om ni vill. Be mig fara och flyga. Ta omvägar när ni ser mig på stan. Tala illa om mig bakom min rygg. Spotta på mig.  Förlåt om jag upprör era känslor men jag ångrar inte mitt val. Min synd är jag fiskade nära helvetet för att jag ville att den frusna fiskesjälen skulle få värme, men till skillnad från Ikaros vars vaxvingar smälte då han flög för nära solen fick jag den yttre belöning han var ute efter. I valet mellan  "dry or die" valde jag det senare mitt under den pågående vulgatakläckning vi väntat på nästan en vecka. Transportflugestreamern fick tafstid och på ett par timmar fångade jag tre av mina största harrar någonsin på den. De mätte mellan 58 och 60 cm. Fredrik fick även mycket fina harrar på flugan och  personbästa, men ingen av harrarna var den groteska harren som jag bara beskådade några tiondelar, men som alltjämt en vecka efteråt gäckar mina tankar och som kommer fortsätta göra det fram till nästa gång jag besöker sjön.

Mats Ädel

2012-07-02