Krönika | BÖRTINGLUFFARNA - av Mats Ädel

 

”Välkommen tillbaka till overkligheten” lyder det första sms:et jag läser
av efter att mobilen åter laddats upp med ström. Det är min fiskebroder
Lars Ljunggren som skickat det och jag

kunde inte ha uttryckt det bättre själv. I tre veckor har jag luffat runt i Lapplands inland utan elektricitet boende i tält. Tre nätter här.Tre nätter där. Sedan vidare mot nästa plats. Från Ransarån i söder till Stekkenjokk i väster sedan vidare norr och österut. Pilsnerkorv i massor.  Tiotusentals myggbett. Halvsvedda ögonbryn i kåtan vid fjällåns strand. Iskalla
nakendopp i fjällnära åar. Bilkrångelsångest.

Långa ljusa nätter vackra som bara sanndrömmar
kan vara. Vansinnesfärder med gummibåt genom
en strid å där ingen tidigare ens tänkt tanken och
med bil där ingen ser ut ha kört detta år bara för
att nå börtingströmmen i fjärran. Jakten på det
hårda börtinghugget som tillintetgör alla rastlösa
tankar och ger hjärtat en adrenalinattack.

 

De första två veckorna luffar jag tillsammans med Fredrik och Lars.
Den andra veckan är Lars sambo Anna-Karin också med. I år drog
vi en nitlott vid det kvoterade fjällfisket och därefter var vi för sena
att boka upp oss på andra lappländska favoritvatten. De fiskrika selen
i Ransarån var lyckligtvis lediga vid vår turnestart. Därefter var vägen
öppen för nya äventyr och kära återseenden av tidigare favoritvatten
under minst två veckors tid. Fjällkartorna fungerar som skattkartor och
alla åar som vi märkt ut är potentiella guldådror i vår jakt på guldfärgade
prickiga torpeder i alla dessa former. De största öringarna kallas börtingar
och vi är börtingluffare mitt under brinnande OS som värms och får energi
av våra egna hungereldar.



Flugaskarna är fyllda till höjden av drömmar.
Bilarna är packade med förnödenheter för tre veckor. Bilmotorn morrar igång
äventyret efter att nyckeln till frihet vridit igång tändningslåset. Ljudet av en
skrikande fläktrem blir symbolen att rymma från vardagen. Att koppla ur
telefonen, facebook och dator. Att glömma. Att koppla av. Leva det enkla
livet och inte längta någon annanstans eller efter någonting annat än nästa hugg.

 

"Att oroa sig för framtiden förhindrar nuets njutning"

Den gamla parhästen, den inte allt för moderna bilen, "harrmobilen" hostar rossligt sig upp till Ransarån där jag möter mina vänner som inte fiskat i ån tidigare. Check Engine stod det på instrumentbrädan redan i Vilhelmina och jag befarar att harrmobilen kan ge upp andan när som helst och därmed ödelägga hela den tre veckor långa börtingluffen jag längtat efter under ett helt år. Katastroftanken gör mig orolig och ofokuserad på fisket. Att oroa sig för framtiden förhindrar nuets njutningar.

 

 

 

"Tunna tafsar krävs i det ginklara vattnet"


Fisket i Ransarån kräver sin man/kvinna, för varken öringen eller
rödingen är särskilt lättlurade och fisket är långt ifrån enkelt, då
det ofta krävs långa och tunna tafsar för att inte skrämma fisken i
det ginklara vattnet. Dessutom finns det grov fisk i selen, så lyckas
du locka en två kilos öring till hugg på en liten fluga fastbuden på
en tunn tafs får du drilla fisken väldigt försiktigt. Av de ställen jag
fiskat efter öring i den storleken är öringarna i Ransarån de allra
starkaste.  Ransarån är vida känd för rödingfisket där, men öringfisket
är i mitt tycke  bättre. Öringarna är nästan alltid i extremt fin kondition
och bjuder verkligen till en oförglömlig kamp om du väl lyckas få den
att hugga. Öringar över två kilo är betydligt vanligare än rödingar i
den storleken. Varje år fångas öring på uppemot fyra kilo och röding
på runt två kilo enligt guiderna.  Fisket vid selen handlar mycket om
att vänta och spana.

"Efter tre dygns fiske vid selen har han fått så många fina
öringar och haft sådana utdragna fighter att han är mer än
nöjd med sin fiskesemester redan"

Öringen är väldigt skygg i det klara vattnet och ett framgångsrikt
öringfiske handlar ofta om att invänta de mörka timmarna och fiska
med streamer. Vid större kläckningar kan torrflugefisket vara
extremt bra även efter grov öring. Ett par av mina största
Lapplandsöringar har jag fått i Ransarån på torrfluga mitt på dagen. 

Ändå satsar jag mina kort på rödingen eftersom midsommarfisket
inte gav en enda röding. Lars satsar på böringen. Erfarenhet säger
att rödingen föredrar minimala flugor medan börtingen gärna hugger
på tubflugor som inte sällan är över en decimeter långa med vingen
inräknat. Nu när det är inte är sorkår får hans favorit öringfluga för
fjällfisket ”sorchen” sparsamt med tafstid. Den petas till förmån för
de nybundna decimeterlånga ”AH tuberna" som lurar den ena
granna fjällöringen efter den andra, medan endast småröding
behagar att luras av de minsta flugorna ur min ask. En fluga som
fiskar väldigt bra är Ljunggrens egen komposition ”Ah-sorchen”,
som är en blandning mellan hans tidigare sorchmönster och en
Ah-tub, det vill säga en fluga med stort ljust ”muddlerhuvud” med
inbunden angelhair i kropp och vinge. Ett mönster han improviserade
fram under flugbindningsträffarna vi hade under vinterhalvåret.
Öring på halvannat kilo och en bit över två kilo sliter ut fluglina och
flera meter backing och rusar genom strömmarna så att den långbenta
medelålders mannen får visa prov på sin ungdoms forna
orienteringstakter över regnhala stenar i den skymmande lappländska
augustinatten. Efter tre dygns fiske vid selen har han fått så många fina öringar
och haft sådana utdragna fighter att han är mer än nöjd med sin fiskesemester redan.
 

Vansinnesfärden

-”Varför i h-vete” har du med dig en gummibåt till fjälls?” Lars sambo Anna-Karin var lika frågande som mig och Fredrik när Lars fiskebil packades

”Ni har ju flytringar och jag vet aldrig när gummibåten kan komma att användas, men den kommer användas, det lovar jag er.”

 

"Ett visuellt fiske"

 

Vid den grunda fjällån med det klara vattnet slår vi upp vårt andra läger och
jag hoppas på ett makalöst spännande sightfiske på grov öring och röding s
om kan få mina vänner lika frälsta vid ån som jag blev för några år sedan.
Fredrik har ett tränat öga som verkligen kan se ur vilka vinklar naturens
skönhet lättast kan fångas med kamera. Han fiskar på ett liknande sett.
Visuellt det vill säga. Han vill se fisken först. Smyga sig på den. Hitta den
perfekta vinkeln utan att skrämma fisken. Lista ut vad fisken äter för tillfället.
Hitta en så lik kreation som möjligt i den välbundna flugarsenalen som vilar
i asken. Lägga ut kastet och sträcka den två spölängder långa tafsen i motvind
så att den tunna tafsens skugga och en draggande fluga inte skrämmer fisken.
Här finns allt för den som älskar att fiska visuellt om fisken väl vandrat upp i ån.

 

”- Det måste finnas bra och djupa ståndplatser uppströms vårt läger.
Nedströms är det alldeles för grunt. Någonstans står börtingen i
någon av åns gömda djupgropar. Det är jag säker på.”

Lars som redan fått uppleva några adrenalinrusningar och börtingfighter
har fått en toleransökning,  samtidigt som han är nöjd med fisket vill han
toppa känslan av ett öringhugg. Den grunda slingriga ån med alla dess
öar är besvärlig att utforska från land med strandens höga videsnår. Han
nämner barndomens ”professor Drövel” och äventyret glänser som i en
pojkvaskes ögon i  medelåldersmannens blick. Jag tänker;  du tänker väl
inte? och säger vad jag tänker.” Ja, varför inte, men jag vill ha någon
med mig”, svarar Lars

”-Nej, jag fiskar hellre på den stora rödingen jag upptäckte igår” –ljuger och
bortförklarar jag min feghet, för jag har inte sett någon röding  på min
favoritplats i ån men vet att den kan dyka upp när som helst nu

”- Du, då Fredrik?”- undrar Lars

Medan Fredrik tänker fram ett väl genomtänkt svar beskriver Lars fördelarna med Drövel-turen. ”Vi tar bilen, åker en halvmil eller mil uppströms, går igenom skogen, jag ror,  vi spanar efter djuphålor med fisk och du får fiska från båten.”

”-Titta på kartan och tänk på vilken fallhöjd ån ser ut att ha. Det kan ju
finnas strida strömmar och ja till och med vattenfall”-inflikar jag medan Fredrik tänker

 

”-Jag följer med”-svarar Fredrik för mig något oväntat.

”-Lycka till Fredrik Sawyer och Huckleberry  Ljunggren.

Jag är glad att jag lärde känna er och att ni är en del av min historia”
är det sista jag  säger till dem innan vi skiljs åt. Troligtvis för sista gången.

”- Du får skriva om oss, Mats Twain”

"Vaken är så försiktiga och regelbundna som bara rödingvak kan vara"

Resten är historia. Jag upptäcker rödingen jag fantiserat
om precis på den plats där min intuition anade att den
skulle börja vaka så fort vinden lättat och solen tittat fram.
Vaken är så försiktiga och regelbundna som bara rödingvak
kan vara. Den äter långsamt och sävligt. Betar av något
strax under ytan i den långsamt flytande ån. Från denna
sidan når jag den inte, men jag kan med lätthet vada
över nedströms fisken för att fiska på den från andra sidan.
Först vill jag bara prova den mindre rödingarna på denna sida ån.


Om jag lyckas fånga någon av dem kan det vara koden,
nyckeln att öppna  storrödingens svåröppnade käft.
En fyra hektos röding krokar sig på superpuppan strax
efter att den vakat. Rödingen på andra sidan fortsätter
att vaka, gång efter gång. Tio minuter senare har jag
en till röding på som släpper från superpuppan efter
några sekunder. Koden är löst. Chansen att få en
respektabel röding är mycket stor om jag vadar över
för då behöver jag bara kasta fem- tio meter för att nå fisken.

 

 

"Rödingen har stulit all min uppmärksamhet"

Tiden går. Vännerna har jag inte sett sedan lunch. Eftermiddagen blir kväll. Hade jag haft en spegel skulle jag se hur det fjuniga begynnande skägget blir vitare och vitare efter varje flugbyte jag tvingas göra för att lista ut vad den ständigt vakande rödingen äter. Det börjar skymma och efter ytterligare flug- och tafsbyten för att knäcka koden har rödingen till slut knäckt mig. Jag ger upp rödingen som fått tiden att stå stilla i tre timmar, då jag inte ens märkt att det blivit betydligt kyligare i luften och mörkare i skyn.


Rödingen har stulit all min uppmärksamhet.  En burk bullens
värmer gott i den kyliga kroppen när kallröken lägger sitt täcke
över ån och smaken förnimmer mig om fisklöshetens blues, ändå
uppskattar jag den.


Undrar hur många burkar bullens jag ätit denna säsong och fler
kommer det att bli. Det är dock trist att äta den ensam. Jag minns
mina kamrater, för eftersom de inte kommit till vår mötesplats och
klockan närmar sig 23.00 antar jag att deras tid på jorden redan
nått 24.00.



Det var trevliga och goda människor, Ljunggren den glade kreative
öringfiskaren och äventyraren som lärt mig mer om öringfiske än
någon annan fiskekamrat. Fredrik vars bilder fångar naturens
oförglömliga skönhet och vars linbågar dansar poetiskt över
strömmarna vi besökt tillsammans. Två goda vänner med äventyret
kvar i sina vener. Ibland känns det som jag är en äventyrare som
är vilsen i en upptäckt värld där allt är exploaterat och utbyggt redan.
Våra åar och älvar till exempel, nio av tio är utbyggda och fiskvägar
har bara en av tio kraftverk. Naturliga bestånd av vild fisk har slagits
ut från norr till söder från öster till väster i jakt på förnyelsebar energi
som skall få vardagens ekorrhjul att snurra än snabbare. Det hjul jag nu
hoppat av, eller i vart fall valt ta paus ifrån under några veckor för att
hinna i fatt mig själv under börtingluffen. Tänk att få fiska på vattnen
jag fiskar vid för bara 80 år sedan, att vandra fram längs snåriga
stränder där få gått tidigare och att upptäcka nya intressanta fiskeplatser
bakom varje krök, eller varför inte paddla nedför fria vatten, precis som
mina kompisar gjorde innan våra färdar skildes åt. Sanningen är den är
jag var för feg för detta ändamål och det blev min räddning. Kanske
beror fegheten på att jag ramlade ur båten vid en forsränning i en strid
ström i Jämtland då jag hängde över sidan och spanade lika frenetiskt
efter öringar och rödingar på botten som de andra i laget paddlade?

"Var är mina kamrater?"

Kallröken tilltar, från fjällen syns bara ån som en rökmolnsorm som
slingrar sig fram genom nattens dunkla djungel. En hund skäller i
fjärran precis som den blivit skrämd av någonting och vill varna sin
ägare. Fisken har sedan länge slutat vaka och när triangiaköket
packas ihop känns att temperaturen börjat sjunka ner mot fryspunkten.
Dimman tilltar för varje grad tempen sjunker. Ögonen får anstränga
sig för att skilja på levande och döda ting. Öronen spetsas. Hunden
slutar skälla. Allt är tyst. Allt är dött. Var är mina kamrater?

 

Hör en röst, vet inte riktigt var den kommer ifrån. Det går inte att
skilja på från vilket vädersträck eller om det är fantasins tal som
uppkallar min uppmärksamhet att resa mig upp för att undersöka
frågan. Runt å-kroken uppströms tycker jag mig se något röra sig
i riktning nedströms mot mig. Föremålet blir större och större i
dimman. Spöklikt närmar sig föremålet mig. Det är något i föremålet
som rör sig. Ett spöke från andra sidan?

 

Två minuter senare har mina vänner landat gummibåten från andra
sidan fiskelyckan. Lite trötta och frusna berättar de om sin upptäcktsfärd.
Lars och Fredrik har säkert paddlat en mil å-vägen längs den villrådiga ån
som inte riktigt verkar veta åt vilket håll dess färd mot större vatten
den vill färdas. Paddlat och paddlat säger de i kör. Vi har burit båten
längs stranden och  bogserat den med rep över flera strida forsar.
Vi upptäckte ett litet vattenfall som säkert ställer till det för fisk
att vandra förbi, där borde det samlas en hel del fisk och vi har
märkt ut de intressantaste platserna på GPS.  Vi har hittat några
intressanta partier av ån med djupare partier där Fredrik fick både
öring och röding. Den största öringen vägde ganska precis kilot. 

Det står säkert fler fina fiskar i den gropen som du kan prova nästa dag.
När vi så tacklar våra börtingsspön för nattens fiske efter åns största
öringar är dimman så tät att temperaturen borde vara nära nollan.
Det skall bli skönt med bad och hotellvärme imorgon säger Lars som
efter den långdragna Drövelsexpeditionen är riktigt mör och längtar
efter både hotellet och sambon Anna-Karin som han skall möta upp i
Lycksele kommande dag.

 

"Jag petas från köket av hygieniska skäl"

Anna-Karin räddar mig från ett lindrigare sammanbrott och oss från
skörbjugg när hon ansluter till sällskapet vecka två. Medicinen hon har
med sig är två böcker som är så bra att jag glömmer fisket och blir mer
kultiverad igen trots att de ohyggliga berättelserna belyser

den mörkaste sidan av den mänskliga själen. Trots Vindelåns sagolika
väsen hyser jag ingen större förhoppning om att fånga börting i den
och det gör sinnet lugnare . Jag petas från köket av hygieniska skäl.
Konserverna byts ut mot delikat mat som Lars än en gång visar att
han behärskar i synnerhet när kvinnligt sällskap finns i närheten. Det
är uppenbart att Anna-Karin och Lars är mer än nöjda i fångsterna av
varandra. Fredrik blir nästan lika lycklig att finna ett fjärran vatten
idealiskt för visuellt fiske där han lyckas fånga sitt livs harr, en bit över 1.5 kg.
Efter två veckor drar de fångstlyckliga vännerna likt tranorna om hösten söderut.
"Så ni åker hem till det verkliga livet i verkligheten?" säger jag till sällskapet. "
Det verkliga livet är det vi ha levt när vi börtingluffat" säger Fredrik innan han
sätter sig i den välpackade bilen.

 

 

Du blir vad du tänker

 

Jag är kvar i norr med en vansinnig längtan att få ett börtinghugg som får mig att glömmatid, bekymmer och rum. Harrmobilen slutar hosta, går in i andra andningen och leder turen sakta till andra sidan av fiskelyckan.  För att lyckas med min målsättning att fånga en börting måste jag tänka och bete mig som en sådan. Börtingen har ju å andra sidan ingen stor hjärna men dess jägare beskriver dess väsen både filosofiskt och romantiskt.






Öringen drivs till vackra och fridfulla platser ty den är oerhört skygg.
Ju större den är desto skyggare är den. Utan skygghetens skyddande
ångest hade den inte blivit längre än 10 cm innan dess dagar var räknade.




En börtingjägare måste ha ett stort tålamod och kunna läsa av börtingens
och vattnets tecken för att lyckas komma i kontakt med den.
I boken "öringfiske med fluga" beskrivs öringfiskaren i följande termer
" Han eller hon är ofta lugn och tillbakadragen, har ofta ett förväntansfullt
stort tålamod, inte sällan en god iakttagare av sin omgivning, är försiktig
och vaksam, han är knappast impulsiv och är framförallt inte särskilt
lättlurad”.  Slutsatsen är att en öringfiskare är precis  som öringen.
En beskrivning som passar väl in på mig och många av mina börtingvänner.
En analys av mitt väsen vuxenvärlden delgav mig redan som barn,
långt innan jag började fiska öring. När de flesta av pojkdrömmarna gått
upp i rök glöder fortfarande hungerelden att ständigt bli en bättre
öringfiskare inom mig. Kanske är jag född till en öringfiskare?

"Vattenytan exploderar"

  

I en utloppsström mot ett större sel kommer det jag väntat på under
en hel semester. Det är en tidig och solig afton innan mörkrets skydd
gör de största paranoida börtingarna trygga. Börtinghugget är hårt på
grund av att Ah-tuben är en lång fluga och strömmen är stark.

Aldrig har det våldsamma känts så underbart. Vattenytan exploderar.
Linan spänns. Hugget som jag väntat på får mig att darra av en mix av
ångest och adrenalin. Linan drar iväg 15 meter nedströms sedan blir
den slak. Den första kampen förloras återigen på grund av slarv.
Denna gång på grund av för slö krok. Jag låter mig inte nedslås utan
beslutar mig för att försöka mig på den följande morgon, då med
samma sylvassa krok som repat sönder mina vadare, på exakt
samma plats där öringen högg. Strategin lyckas. Dagen efter hugger
troligen samma fisk och gör mig lika nervös. Jag känner hur händerna
darrar efter den första rusningen. Den rusar nerströms ut mot selet så
att rullen till det böjda tvåhandsspöt skriker ut sin förtvivlan när
backingen börjar visas bakom min runningline. En fet fisk i utmärkt
kondition uppenbarar sig i ett luftsprång som får mitt hjärta att slå
i dubbla slag. Kroken sitter där den skall och för varje sekund som
går lugnas jag av övertygelsen att jag kommer vinna matchen.
Rusningarna blir kortare och kortare. Sekunderna blir minutrar
innan vi får ögonkontakt med varandra.


Krafterna i fiskens ögon mattas av när jag styr in den mot stranden.
Jag tar några hastiga kort och beundrar den feta guldfärgade börtingen
med dess svarta prickar. Det är hona i yppersta kondition som inte riktigt
ryms i håven, alldeles för vacker att döda och alldeles för viktig för
vattnets framtida öringar. De darrande händerna vaggar honan fram
och tillbaka i vattnet till fiskens blick får tillbaka sin naturliga spänst.
Börtingen simmar tillbaka där den hör hemma efter att asplövshänderna
släppt taget om dess breda stjärt . Fisken har dessförinnan mätts till 65 cm
och 3.1 kg. Aldrig tidigare har en tung fisk gjort mig så lätt i sinnet.

"Sorgna män visslar inte"

Axlarna sänks, rösten klarnar, ryggen rätas och mungiporna ger ton åt visslingar och nynanden. Sorgna män visslar inte. Visslande sprider glädje lika tydligt som en gäspning sprider trötthet. Solen värmer som mitt leende och jag ser allt i ett annat ljus än innan börting- fighten. Längs älven får jag därför nya vänner. Först en trollslända som landar på mitt bara bröst när jag torkar mig efter ett dopp längs den steniga stranden. Nu ser jag att min solröda, lever- och myggbettsfläcksprickiga allt mer avmagrade kropp börjat inta en öringaktig lekdräkt.

Hade jag inte lyckats fånga öringhonan hade min sura underläpp
vuxit till en riktigt elak lekkrok som på en öringhanne. Kanske skulle
det ha slagit runt helt på mig? I värsta fall skulle jag bli psykotisk
och inbilla mig att jag själv är en börtinghanne som simmar uppströms
för att slåss mot andra  öringhannar för att med egen säd befrukta
öringhonornas ägg under leken. Lugnet som den fångade och
frisläppta öringhonan skänkt får min puls att gå ner i varv och hela
kroppen att följa naturens rytm.



"Lagom till begynnande

 

björnjakten går jag på björndiet"

Vilda skygga djur och insekter flyr mig inte längre precis som jag blivit
en del av deras vardag. Känslan av att vara en del av ett större sammanhang
gör sig gällande när trollsländan landar på mitt bara bröst. Min första instinkt
säger att precis som med andra flygfän myggor, knott och broms,
göra processen kort. Den andra instinkten vill vifta bort trollsländan men
klokheten låter den vara kvar. Anledningen till att bromsarna slutat bita
mig är nog att min skyddsängel skrämt iväg dem. En trollslända äter
nämligen gärna broms till frukost, lunch och middag. Den sitter kvar på
bröstet flera minuter och lugnas av mina stilla hjärtslag. I fjärran ljuder
fiskljusarna nästan med ett domherrslikt fjuande och uppenbarelsen av
dem i skyn avslöjar att det finns fisk i överflöd i vattnet nedanför dem.*
Om några timmar kommer lommen flyga mot mig och varna för
båttrafiken ute på selet och först då skall jag tackla flugspöet igen.


Fram till dess skall jag bara njuta av sinnesrons närvaro.
Avslappnad, glad och lugn möter jag främlingar som blir goda v
änner längs strömmens strand. Jonas som jag träffat på här och där
under mina Lapplandsresor är en ännu mer intensiv fiskare än mig
och han har fler börtingar på sitt samvete än mig fastän han är yngre.
Han når dock inte riktigt upp i Ingemars klass. Med entusiasmen och
vetgirigheten ynglingen har kommer han snart nå upp till den rutinerade
jämtens klass. Det hoppas jag också kunna göra. Den 67-årige jämten
som fångat åtskilliga börtingar runt fem kilo på klass 6 enhandsutrustning.
Enligt hans sambo bor de inte egentligen inte tillsammans då han bor
vidån hemmavid mer än i parets hus och hans förra fru gav honom ett
ultimatum, att välja henne eller fisket.



Den hurtige pensionären från Jämtland omkullkastar teorin att
storbörtingfisket alltid måste ske på natten, med tung utrustning
och stora flugor. Vid 14.00 tiden i strålande

solsken fångar han en öringhanne på fem kilo nära land på en centimeterlång
tubfluga och sin klena utrustning. Ingemar erbjuder mig att fiska med honom
i Jämtland och Jonas kommer med samma erbjudande om börtingfiske i
Norrbotten. Inbillningen säger att det inte skulle vara några problem att
börtingluffa i ytterligare någon vecka. Varför inte ännu längre norrut
mot ett av tipsen eller åt Jämtlandstrakten till där det fortfarande finns
kvar ett par riktigt bra öringsströmmar. Harrmobilen ser ut att överleva
en ännu fiskesommar längs de lappländska vägarna. Nog orkar den kuska
omkring några 100 mil till. Kanske finns det lika bra lägerplatser längs
åarna och älvarna i Jämtland och Norrbotten. Lagom till begynnande
björnjakten går jag på björndiet. Blåbär finns det gott om här. Det ger
den kvarvarande grötenen syrlig krydda och kroppen energi och järn.
De senaste dagarna har det märkts att det börjar närma sig öringlek.

Öringen drivs tillbaka till sin ursprungskälla om hösten då den vandrar
tillbaka till den ström där den kläcktes som yngel. Kanske fiskar jag öring
på grund av att jag drivs av en minkhjärna, en primitiv jaktinstinkt som
finns nedärvd och gömd i mitt väsen, eller för att det gör mig ung i
sinnet då varje hugg får mig att känna mig som 10 år igen. Det är en
ynnest att träffa öringfiskare i 70-års åldern som fortfarande har
barndomens äventyr kvar i blicken. Utan att de vet om det är de mina
förebilder att inte skygga ålderdomen utan välkomna dess visdom.
Jag har fortfarande mycket lära av dem om både livet och öringen.

Jag skådar ut över strömmen en sista gång innan jag bryter mitt läger.
Börtingen jag vid upprepade tillfällen sett hoppa ute i dess djup gör
ett nytt luftsprång som ett retfullt farväl för att jag inte lyckades lura
den till hugg. Kanske väger den fem kilo nu och är ett kilo tyngre till
nästa höst? Hungerelden för börtingfisket glöder starkare än någonsin.

"Fiskesemesterns slut är som en kär vän som
går bort alldeles för tidigt"
 

Tre veckor i tält om nätterna och i vadarna under all vaken tid var en
ofrivillig bantningskur som kostade mig mer vikt än den största öring
jag lyckades fånga. Jag känner alltid ett starkt vemod och en enorm
tomhet när jag kommer tillbaka till civilisationen efter mina fisketurer
i norr. En sorg som botas genom att skriva av sig och minnas de goda
stunderna. Tiotusentals myggbett, pulvermjölk, regnoväder, tafsbrott,
läckande vadare och trasiga spötoppar silas likt sand ur en guldvask bort
ur minnet. Kvar blir bara guldkornen, de som förgyller vardagens längtan
om att rymma ut på börtingluff längs någon fjärran guldådra igen.
Fiskesemesterns slut är som en kär vän som går bort alldeles för tidigt.
Ett chockbesked som man ändå vet skall komma förr eller senare.
Med tiden får man perspektiv på saknaden och sorgen genom att
minnas de glädjande och fina stunder man fick tillsammans. När allting
kommer omkring är jag glad att fiskevännerna finns kvar

 

 

Text och foto

Mats Ädel, 2012-09-04