Vi är tre stycken fiskekamrater från sportfiskeklubben Golden Fly kvar. I fredags var vi nio, inte så att blixten slagit ut 2/3 av den flytringsförsedda styrkan, utan snarare är det solen som märkt oss ömma. Fredrik drog hem på lördagskvällen och stannade till vid denna sjö och fångade en vacker öring på ett kg, medan vi andra sov över ytterligare en natt i Gruvberget efter att ha flytringsfiskat en till två dagar. Från flytringarna har vi fångat öring i god kvalitet i mycket riklig mängd, men av ringa medelvikt. Ingen av öringarna har varit över halvkilot, men de har bjudit upp till mycket hårda fighter ändå. Vi har varit i sjöar där de stora vulgatasländorna kläcker för fullt och får måsarna att dyka och öringarna att stiga konstant för att frossa i sig av det stora insektsbordet ytan erbjuder. De som flytringsfiskat i solskenet i två dagar har anleten som får de som ser dem att tro att de varit på utlandssemester, eller ölat en vecka i en solskensdränkt park. Micke är solbränd som grekisk reseguide och den sjungande målaren, Matte, har blivit riktigt en riktig rödnacke. Ladden hånades för att använda solskyddsfaktor och han är en av oss tre som är kvar i vindskydden längs Snåltjärns stränder. Han sitter i ett vindskydd med Janne och jag är på andra sidan sjön med en främmande Kirunabo. Varken jag eller Kiruna-bon säger särskilt mycket. Inombords ler jag fortfarande och det gör mig avslappnad och lugn, därför blir tystnaden inte lika kvav som luften var innan åskan började för en timme sedan. Kjellis, Blomman, Micke, Matte och Sune gav upp när de såg mörka moln i skyn som avslöjade att ovädret är på väg. Brända av solen och tillfreds med öringsfångsterna från dagarna i flytringarna packade de ihop och följde den väg Fredrik tog under gårdagskvällen, hemåt mot Gävle.
Från Gävle till Gruvberget är det cirka 10 mil. Vid Ockelbo förändras Gästrikekustens flacka landskapsbild och får mer kurviga former. Gruvberget ligger i södra Hälsingland inte långt ifrån Dal- och Gästrikegränsen. Det känns som den norrländska landskapskaraktären börjar i Ockelbo-trakten. År efter år har jag åkt längs skogsvägarna mellan Ockelbo, södra Hälsingland och östra Dalarna på spaning efter min längtan. De flesta gångerna har jag färdats dit utan fiskeutrustning, åkt halvt vilse längs knappt körbara avtagsvägar där underredet på bilen verkligen misshandlats av kaxigt, aggressivt, uppstickande stenar som gjort sitt bästa för att förhindra mig att från att komma i kontakt med min längtan. Vår, sommar, höst utan att se något förutom andra fyrbenta varelser. Desperat som en kärlekskrank ”Roland i Torsk på Tallin” har det mitt hjärta längtat efter uteblivit. I mitt huvud har jag dragit absurda paralleller, kanske är det så att den stora kärleken drar sig undan för den som är för angelägen, precis som denna stora varelse gömmer sig för mig trots år i skogar där jag vet att den finns. I djupa skogar har den troligen sett mig många gånger för att sedan lägga sig platt på marken och försvinna ur synhåll. Kanske är det något i mitt beteende, min doft och mitt kroppsspråk som avslöjar mig. I höstas gav jag upp. Fick då höra att det fanns turer som kostade uppemot 3000 kr natten och som garanterat skulle göra min lycka. Det är mycket pengar för en längtande statstjänsteman.
Denna helg hade vi nio fiskekamrater planerat att bo i Gruvberget där vi hyr ett tio-bädds hus för 50 kr natten per bädd. Gruvberget är en anstalt som har kursverksamheter för de som avtjänar fängelsestraff. Jag arbetar inom kriminalvården och har därför förmånen att kunna hyra ett av husen i de djupa skogarna. För ett halvdussin år sedan fick juristerna på huvudkontoret i Kriminalvården en frågeställning som ställde dem totalt, eftersom svaret på det de sökte efter inte står skrivet i Svea Rikes lagar eller i någon av kriminalvårdens många föreskrifter. Varje höstnatt efter spöktimmen blev vargtimmen ”brumbrum-timmen” då en stor hane på ca 250 kg gick bärsärk på äppelträdet utanför jourhuset. Efter det nattliga skrovmålet vandrande han vimmelkantigt tillbaka till skogen halvt på arslet av de jästa, frusna äpplena på marken och lämnade ett par rejäla dynghögar som fick de flesta besökande internerna att undvika morgonpromenaden och slå bort varje mikrotanke på att rymma från ”kursbyn” Gruvberget. Kruxet var att björnkvoten i Gävleborgs län var fylld och även om Länsstyrelsen var villig till skyddsjakt så krånglade fullt förståeligt kriminalvårdens byråkratiska beslutsprocess en aning. Var i världen har det någonsin bedrivits jakt på björn inne på ett anstaltsområde? När väl ett ja –beslut var fattat och luttrade ”brumbrum-jägare” från de djupaste Hälsingeskogarna hade åtagit sig uppdraget gick det snabbt. Den stora björnhannen somnade in. Inte för evigt. Utan bara över den långa vintern som hastigt kommit på besök efter flera frostnätter i rad.
En helg i Gruvberget med flera goda vänner från fiskeklubben är mestadels en social trevlig händelse för att kunna umgås och fiska samtidigt. Klubben har med åren blivit mer och mer aktiv, vilket skapar goda förutsättningar för god kamratskap och det i sin tur ger upphov till flera trevliga aktiviteter. Att höra alla fiskehistorier från det förgågna och om de planerade fiskeresorna i framtiden gör det ibland svårt att vara fokuserad på nuet. Det gör att vi tappar
en mängd fisk som stiger mot våra vulgata-imitationer i flytringssjön. Okoncentrationen gör sig gällande i var och vartannat mothugg. Lappland hägrar i framtiden och Gruvbergshelgen är som ett träningsläger innan dess. Stämningen är gemytlig och trevlig bland klubbkamraterna som är med på resan. Den stämningen finns nu i hela klubben, vilket gör att den blivit mycket populär och att vi tvingas säga nej till nya medlemmar. Att fisk tappas och ingen av de stora fiskarna är på hugget gör inte oss någonting. Det trevligt att umgås att tala om sommarens kommande fiskeäventyr. Min helg räddades 800 meter innan huset vi hyrde, några minuter innan vi skulle samlas där kl 19.00 på fredagskvällen. En syn som får alla fisketurer än hur stora ädla fiskar jag fångat att blekna.
Fredagen 7 juni kl 18.57 inleddes en ny epok i mitt liv: före och efter den stora björnen. Plötsligt
uppenbarade den sig. Eller rättare sagt; det var nog en gammal ringrostig mörkblå bil som plötsligt uppenbarade sig för och störde den store hanen, där han lugnt stod vid dikeskanten och njöt av den 24-gradiga försommarvärmen. Synen är inte den bästa, så kanske såg han inte ens att bilen var gammal, eller ens mörkt färgad, på de 50 metrarna? Hörseln är utmärkt och den avslöjade ett mycket högt glädjevrål av manlig basstämma och doften kände en tydlig arom av avklingande desperation som fick den stora hanen att lunka till skogs igen.
Jag och Janne på passagerarsidan såg den stora björnen under några få sekunder och jag var alldeles för exalterad för att komma på tanken att åtminstone fumla fram mobilen för att ta ett kort på den mäktiga björnen. Utan jag vrålade. Högt. Som en jättebamse till björn. Från tårna. Av lycka. ÄNTLIGEN. En björn. En riktig bamsebjörn Yes. Yes. Yes. JAWOHL, lycklig som en german som sett sin första älg. Ibland varar några få sekunder ett helt liv. De lyckliga ögonblicken behåller minnet kvar för att kunna tas fram när regnet vräker ner.
Text: Mats Ädel,
Foto: Mathias Larsson och Mats Ädel
Kommentarer
Skicka en kommentar
Om du vill bidra med en kommentar, var vänlig signera med ditt namn: