Gavleån | Före stormen

Så kom det till slut – det vita pudret. Från bar backe till heltäckt dito,
som den effektivaste hårpomadan mot håravfall hade den täckt marken
utanför huset. Med ett herrnamn som står mig upp i halsen efter dess
upprepande i media så drog den första snöstormen fram över vårt avlånga land.

I går for jag och en kompis ner till vår hemma-å, en å som slingrar sig som en blå orm genom vår stad, och erbjuder det mest för de flesta som gillar sportfiske. I stort sett barmark, med små inslag av is lite här och där. Men vattenflödet var det sämre med, vilket antagligen beror på de reparationer som görs vid kraftverket en bit längre upp. Nåväl, vi påbörjade fisket vid en av de fina nackar som finns på denna sträcka. Fiskekompisen hade något nyp i sina grejor där nere, men jag kände inget under den tid vi nötte av den sträckan. Men bristen på vatten gör det i det närmaste omöjligt att
fiska effektivt där. Detta var en sådan gång när man kände sig uträknad
redan från början vilket sällan är ett bra omen. Hur som helst så tog vi
beslutet att ta oss längre uppströms, till en sträcka som är djupare och
mer lugnflytande. Platsen brukar utmärka sig väl även när strömmen
går hård och är även en populär flugfiskesträcka. Men den här
förmiddagen så drog det inte mycket, vi var tvungna att kasta
uppströms och veva hem dragen. Plats efter plats finkammades,
varierade kasten från uppströms till nedströmskast. Jag stod på en
plats som tidigare släppt ifrån sig fisk men då på betydligt mer vatten.
Gjorde ett kast mot den andra stranden med den kustvobbler som
satt i änden av linan. Gjorde ett par vev-tag och lät sedan draget
sjunka mot botten. Då känner jag att det drar till i spötoppen, botten
tänker jag så jag lyfter spöet och det blir ett hyfsat mothugg.
Det börjar gunga skönt i spöt, ett UL-spö med 0,28 fluocarbon och
max 80 m lina på den lilla rullen. Fisken är rejält stark, och för en
gång skull tänker jag att det var tur att strömmen inte var hårdare.
Efter en stunds givande och tagande kan jag taila öringen, få en
bild innan den välmatade öringen som var oklippt fick
simma tillbaks i ån. Står sedan på den lilla strandremsan och njuter
av stunden, känns fantastiskt att lyckas få dessa fina fiskar så nära
stadskärnan. Att de sedan är vildingar gör ju inte saken sämre.
Efter den här drillningen och fina öringen så hade jag svårt att
koncentrera mig men vi fiskade ca. en timme till. Sedan började
det snöa, små fjun som singlade mot marken.


I mitt inre tackade jag ån för dagens upplevelse, sedan gick
vi mot bilen. I dag är marken helt täckt av det vita, snöröjaren
har bråda tider. Själv har jag det bra idag, ledig dag och hemma
med smolten. Kan bli en tur ut i det vita efter lunch och vila, om vi vill.