Mats Ädel | Bursdagslaksflax- hemmaåns 50-års gåva

 Jag har haft en stark dragning  till levande pulserande vattendrag sedan jag började flugfiska för över 30 år sedan. Vattnets resa från källan till havet flyter som blodet genom mina ådror. Det strömmande vattnets kraft har väglett genom tonårens dimmiga nätter, sköljt över en snarskog av lockelser, val och konsekvenser och format mig till den jag är idag. Nu är jag halvvägs till havet och 15 november 2021 nådde jag ålderdomens ungdom 50.

Det är en grå söndag i mitten av november och jag står utvadad i ån som en gång lockade mig ner i fördärvet. I tonåren ålder ville jag lämna ån mer gärna än föräldrahemmet, växa upp, bli min egen, men likt havsöringen och laxen är jag tillbaka i det vatten som jag växte upp vid. För två dagar sedan blev jag fisklös, till skillnad från mina fiskekompisar Niklas och Mattias. Hade det varit för 20 år sedan hade jag blivit grön avund. Havsöringsfiske är lynnigt, laxfisket lynnigare och det har prövat mitt lynne tillräckligt mycket för att bli uppriktigt glad åt goda vänners framgång. Det är arter som kräver din tid, dina pengar och ditt tålamod och har säkerligen kostat ett och annat förhållande. Har kommit till acceptans att denna säsong inte ser ut att bli det jag hoppades när den inleddes. I förrgår fiskade jag fram till att det mörkt och det är min plan även denna grådisiga dag då fiskesäsongen går in på tilläggstid.

 

 Spanar ut över vattnet och dess ständiga rörelse framåt får mig att färdas tillbaka i tiden. Det strömmande vattnet är en lika självklar del av mig som mina hjärtslag vars takt, kraft och toner skapar olika rytmer beroende på sinnesstämning. Jag har känt ro vid rastlösa vatten så länge jag minnas. Skulle jag bo utomlands skulle min längtan ljuda av älvens brus. Det strömmande vattnet har många tonfall, slingor och stämmor som ständigt flödar fritt i en skiftande symfoni. Under det rastlösa vattnets yta döljer sig en hemlig värld och jag har förundrats av det vattnets kraft sedan jag klev ner i det för första gången. 

  Var nog 13 år då min bästa mepsspinnare hade fastnat långt ute i strömmen. Tog av mig barfota och klev ner för att rädda spinnaren, då halkade jag  och slog upp hakan mot en sten som gav mig en kraftig uppercut så att blodvite uppstod. Jag reste mig på, lätt groggy, ärret på hakspetsen har jag kvar som en påminnelse var jag kan finna mitt lugn när fingerspetsarna rastlöst irrar omkring där. Året efter byggdes ett kraftverk uppströms ån och  där mepsspinnaren ligger begravd förlorade forsen  sin mullrande stämma. Varje gång jag tacklar flugspöt,  ikläder mig vadarna och går ner i vattnet är det som jag blir yngre och ser allt ur den vimmelkantige 13-åringens perspektiv. När det blir för mycket för mig och intrycken inte längre går att sortera, kan jag sluta ögonen, ta några djupa andetag och visualisera hur vattnets kraft slår mot mina lår där jag är utvadad i strömmen och hör forsens sång kalla mig tillbaka till min egen källa. Det ger mig energi att hitta tillbaka till mig själv. Om jag bara sätter mig ner och lyssnar till det strömmande gåtfulla vattnets olika stämmor kan jag lära mig förstå den och så många andra hemligheter och känna hur dess flöde dansar inom mig.

 

Tacklar mitt flugspö och kliver ner i strömmen. Efter några kast ser jag hur en spinnfiskare drillar fisk på andra sidan i lugnvattnet. Skulle tro att det är en rekorderlig gädda. Svårt att se genom grådiset, kanske behöver jag ändå göra den där synundersökningen som optikerföretagen erbjuder för 50-åringar. Brottningsmatchen slutar lyckligt för fiskaren, det ser ut som han väger fisken i ett fångstnät, innan den återutsätts. Den grå mörkerhimlen ger hopp och energi till fisket. Jag gillar inte solen, i vart fall när jag ägnar mig åt mitt favorittidsfördriv: öringfiske.

Vattnet flödar högt i poolen, det är så märkligt att den inte gett mig annan fisk än gädda denna säsong och dessa krokodiler har haft huggit av tafsen och snott en massa flugor av mig. Fiskar mig sakta nedströms, känner ett lugnt fokus som kommit allt mer med åren fastän klockan räknar ner fiskesäsongen, precis som att tron finns där att allt kan ändras i säsongens sista kast, att allt ska hända på Fergietime (uttryck efter Manchester Uniteds legendariska manager Alex Ferguson då laget ofta brukade avgöra matcher på övertid under hans era).

Att ån vill besvara min kärlek efter all tid vi tillbringat tillsammans min stundande födelsedag till ära. Syntar sakta hem flugan när den hamnat i lugnare vatten. Smällen kommer. Spöt höjs. Det gungar så tungt att kroppen skakar. Gamgädda? Nej, då hade tafsen rykt. Storöring, nja kanske, men en sådan hade rullat uppe i ytan. Det måste vara en sådan där bonusfisk jag får då och då vid havsöringsfiske. Pressar fisken hårt för att den inte ska gå ner i strömmen och backar uppströms.

Även om den inte gör några jätterusningar är den tung och lugn som stora fiskar ofta brukar vara. Flugan sitter bra och att tafsen är stark. Det ger en känsla av lugn och kontroll. Tänker logiskt i den begynnande paniken. Det är definitivt årets tyngsta fisk och när den väldiga stjärtspolen visar sig ger den min tes riktighet. Det är en sådan där bonusfisk av respektabel storlek, som brottas med mig när ingen ser på förutom fiskaren på andra sidan som säkerligen tror att det är en storgädda på kroken. Vet inte hur länge jag drillar för jag är i bubblan där allt handlar om kampen mellan mig och den tunga fisken. När jag försöker baka upp fisken, rusar den ut i strömmen igen.  Till sist kan jag taila upp fisken på grundvattnet, där laxen får återhämta sig ett tag innan den fotas och släpps tillbaka. 108 cm vildlax, vilket burdagsflax. Det blev bara en fiskerunda dagen innan 50 och ån gav mig den finaste present jag kunde drömma om. En vildlax är så sällsynt och värdefull att jag lämnar tillbaka den till ån och havet och livet.

Jag sätter mig på stranden häller upp mitt kaffe i muggen. Kaffedropparna svämmar över muggen och ger tillfällig värme till mina novemberfrusna och adrenalinskakande händer. Euforin sprider sig i kroppen och känns som en oförglömlig sen ljum maj afton i 1999. Jag var på en pub i Odense med mina kollegor som jag tjatat med för att se champions league finalen mellan Bayern Munchen och mitt favoritlag Manchester United under vår studieresa i Danmark. De  tyckte nog det var mer intressant att se mina fjällvädersvarierande känslomässiga reaktioner än att se på själva matchen för jag går in i ett helt annat tillstånd och blir personlighetsförändrad under match.

Det är som om omvärlden försvinner och att jag inte längre hör vad andra säger. Allt handlar om vad som händer i stunden och ovissheten om vad som ska hända och att det faktiskt kan hända i nästa anfall är allt mitt fokus. En känslomässig beroendeframkallande berg-och-dalbana som ger nerv åt mitt liv, precis som flugfisket. Det går inte heller att få kontakt med mig  när jag ikläder mig min vadarkostym och kliver ner i vattnet, då vill jag vara ett med vattnet och försvinna helt i nuet och glömma vardagen för en stund.

Bayern Munchen var det bättre laget och hade matchen under kontroll. Uniteds anfallsduo Yorke och Cole uträttade ingenting och byttes ut trots 0-1 underläge i jakten på en mycket avlägsen kvittering. Jag  hade gett upp och förlikat mig med att vara nöjd med både premier league och fa-cup titel.  Den vemodiga acceptansen försvann när Ted Sheringham kvitterade på en hörna på Fergie time. Det kändes som ett kraftfullt hugg  ute i strömmen som får pulsen att skjuta i höjden och adrenalinet att pumpa. Alla väntade på förlängning och jag var så exalterad över kvitteringen att jag missade ögonblicken då skrev Ole Gunnar Solskjaer fotbollshistoria när han styrde in segermålet på nästa hörna. Jag har landat årets bästa fisk på Fergie-time, på säsongens sista kast. Bob Dylans citat ”at the final shot he won the war after losing every battle” summerar min fiskesäsong.

Termoskaffet värmer gott och sinnesron tar över när adrenalinet och euforin klingat av. Jag älskar min barndoms-å. Kliar mig på hakspetsen där det 37-åriga ärret finns kvar som en symbol att vi hör ihop oavsett vad som händer.  

 

Mats Ädel

2021-11-17