Krönika | Gåtan om den nätfångade pilsnern av Mats Ädel

Vad jag minns av honom idag, var han egentligen en väldigt snäll man, i vart fall större delen av dygnet, undantaget en gång i timmen då väderapporten lästes upp och en gång i veckan, på lördagar strax efter kl. 18.00, då lotto- och tipsraderna lästes upp. Då visste jag, brorsan, morsan, farsan och mormor att det skulle vara knäpptyst. Annars skulle de oskyldiga mössen i matkällarn få hjärnskada av det Tor-lika dånet morfars käpp försakade när han slog den som en nonchalerad ordförande med sin klubba i golvet för att skapa ordning i rummet.

Käppen slog i golvet till alla var tysta, min bror som var senast kommen till denna värld hade lite svårt med tidsbegreppen innan han började i skolan och hörsammade inte alls träkäppens hysteriska slag mot golvet, tillika taket till matkällarn, trots att det var lördag och klockan var 18.00. Utom sig tog morfar sina två pennor och slängde i väg dem i blind vrede, precis när lottoraden skulle läsas upp. Han blev sedan tyst och insåg hur korkad han varit när han insåg att hans utbrott innebar en oskriven lottorad, sedan började han skratta och vi andra skrattade nervöst med. Vad jag minns av honom idag var morfar egentligen en väldigt snäll man, utom när väderleksrapport, lotto- och tipsrader lästes upp och framför allt inte när han fiskade. Jag hade inte vandrat länge längs livets gång och spenderade dagarna med att leka cowboy och indianer med mina äldre kusiner och deras vänner. Trots de eviga sommardagskrigen levde vi i en ganska fredlig, fridsam om än ensidigt i den lilla byn Örträsk i det västerbottniska inlandets vagga. För att få lite variation i tillvaron frågade morsan Märtha sin far Edvin” Kan vi inte få följa med på en av dina dagliga fisketurer, pappa?” Morsan var tyst och svarade undanglidande, för honom var just fisket en paus från vardagens slit med jordbruket. En helig tid att vara med sig själv och sina tankar utan störande moment från något håll. Ovanligt undanglidande hade han varit hela denna kväll sedan han kom hem från fisketuren och ensam ville han vara för lösa gåtan han hade fångat i nätet. Nog hade han fångat abborrar och gäddor i stor mängd tidigare, något som han inte skämdes för utan snarare var mycket stolt över, men en oöppnat pilsner i nätet, det hade han aldrig fångat. Hur i fanders den hade kommit dit det kunde han inte förstå och för att inte framstå som en idiot hade han försiktigt druckit upp beviset och knipt käft så att någon inte skulle märka något konstigt med hans beteende. Hans undanglidande beteende och öldoftande andedräkt talade inte i klarspråk, men gav oss i huset i vart fall en ledtråd vad som hade hänt. Morfar sade att han var trött, gick till sängs och gjorde sällskap med en bok som han okoncentrerat bläddrade i. Alla sommardagar var lika, efter morgonvädret på radion, tog han sin moped och fiskeväskan och åkte två mil bort till sin välanvända träeka som han rodde en kilometer upp längs ån, där han lade nät och gäddsaxar. Alla dagar var lika förutom denna dag. Han tänkte på morgonens märkliga fångst och hur en sådan kunde simma från närmsta affär cirka två mil bort, genom sjön förbi byn och långt upp i ingenstans längs ån för att sedan fastna i hans nät. Till råga på allt hade mopeden gått sönder så han hade fått vandra halva vägen hem. Nog ville han fiska, men utan störande moment. Han ville ju fortsätta sitt detektivarbete kring den fångade pilsnern, men utan moped och körkort var det för långt att vandra till båten. Hans dotter och min mor Märtha upprepade frågan ”pappa kan vi inte fiska imorgon?” Morfar Edvin gjorde en tyst kompromiss med sig själv. Fisket denna dag måste innebära störande moment i form av en okunnig dotter och hennes förstfödde, annars skulle fisket inte bli av. Morgonen därpå vaknade jag tidigt. Något tidigare vaknade morsan och morfar, han hade överhuvudtaget inte somnat på grund av den förbannade pilsnern vars gåta genom vargtimmarna förblivit ett mysterium. Sömnlösheten gjorde honom vresig den kommande dagen. Han sade inte mycket på vägen till båten. Landskapet vi rodde igenom var identiskt med scenerna i en westernfilm. Det fanns en påtaglig spänning i luften ungefär som det skulle finnas ett gäng krigsmålade indianer gömda i slänten beredda på anfall och att helvetet skulle ta över detta fridfulla paradis i vilken sekund som helst. Det gjorde det också, inte på grund av några anfallande indianer, utan när far och dotter tillsammans skulle försöka lägga ut ett nät. Svordomarna flög som kanonkulor och indianpilar i luften. Jag försökte ta skydd, men blev trots min unga ålder träffad och sårad. På vägen hem beslutade sig morfar för att aldrig ta med någon okunnig i båten när han skulle lägga nät. Det blixtrade i gubbens ögon och stämningen var kvav som inför åskan i bilen. Jag var chockad och förstod inte vad jag hade upplevt. Kroppen var stel, en klump hade fastnat i halsen och bröstet vägde bly precis som stridens kulor nått sitt mål.  På vägen hem var morfar så upprörd att han glömt gåtan om den nätfångade pilsnern. Och jag var bestämd. Jag skulle aldrig fiska igen. Detta var min första och sista fisketur. 1978 gjorde jag motvilligt comeback då jag fick jag mitt första kastspö och slängde bort alla droppenspinnare farsan Allan och morfar Edvin sponsrade mig med. Om morfar hade föga tålamod med andra fiskares brister, var farsan precis tvärtom när jag följde med honom och fiskade. Hans tålamod är och var längre än transibiriska järnvägen. Med ett kastspö i händerna på en 7-åring flög droppenspinnaren överallt utom dit den skulle, ner i vattnet det vill säga. Men vad gjorde det när farsan kunde klättra i träd som en björn och sprang apport som en hund när spinnaren landade på marken, samt även kunde trolla fram en ny spinnare om den skulle försvinna. Då och då prickade jag rätt, ner i vattnet det vill säga, då kunde det hända att jag glömde åt vilket håll jag skulle veva åt, så att spinnaren sjönk till botten och fastnade, och då fick farsan återigen lämna ifrån sig sitt spö och ta mitt för att få loss spinnaren från botten. Vid ett sådant tillfälle, rörde sig bottennappet konstigt så att spötoppen rörde sig upp och ned, sedan åt båda sidorna. Jag lämnade över spöt till farsan som genast konstaterade att spötoppens rörelser berodde på att jag hade på en fisk, med all sannolikhet en gädda. Han höjde därefter spöt och vevade in några varv, innan han åter lämnade spöt till mig. Jag sänkte spöt och vevade i min iver åt fel håll, så att det blev slaklina och gäddan försvann. Så där höll farsan och jag på ett tiotal gånger under sommaren. Då och då tappade jag en gädda och blev mer och mer bedrövad för varje gång det inträffade. Jag svor så att fan själv skulle generad. Efter 10 förlorade kamper mot åns krokodiller var jag så arg och besviken att jag brast ut i tårar, efter att reven precis brustit när gäddsnipan skulle landas. Min bedrövelse var givetvis något som den närmsta omgivningen uppmärksammade, så även min morfar, Edvin. Mitt dåliga fiskehumör torde vara genetiskt från morfar och gav honom ett lika dåligt samvete, så han avslöjade sitt bästa gäddställe och lät oss låna hans eka om vi lovade att vara försiktiga. Farsan slängde ut spinnaren i ån och bad mig hålla i spöt medan vi rodde. Efter några hundra meter började det rycka i spöt. Farsan slutade ro och bad mig att veva in eftersom det uppenbarligen satt en fisk på kroken. Denna gång hade jag lärt mig att veva åt rätt håll och min första fisk fångad med kastspö blev en…………..liten abborre, sådana hade jag fått när jag metat tidigare. Det var en gädda, förlåt en krokodil jag ville fånga. Vi fortsatte att ro drag upp längs ån vars omgivning blev allt mer djungellik. Jag tog ett djupt andetag och andades in så att det stank krokodil i min fantasi. -          - Ska vi vända? Frågade farsan -      Okej sa jag, vevade in och kastade ut så illa att spinnaren träffade roten av ett omkullvält träd vars krona låg begravd under vattnet. Spinnaren studsade tillbaka ut i vattnet, jag vevade och det tog stopp -          .Bottennapp? Ge mig spöt, sade farsan Han tog spöt och ryckte försiktigt, sedan började bottennappet långsamt röra på sig. Han gav mig spöt och goda råd för att jag skulle lyckas bärga krokodilen och inte få dess tårar. Min blick skrek ”nu jävlar” så högt att den lilla snipan chockades svårt och blev helt paralyserad när den beskådade sin unge baneman. Vid det elfte försöket lyckades jag. Fylld av glädje skrek jag så att det ekade i ådalen ”JAG HAR FÅTT EN GÄDDA, JAG HAR FÅTT EN GÄDDA” så att hela världen skulle få ta del av denna heliga stund. När vi passerade stugan vi rodde förbi när vi åkte uppströms ån, gratulerade dess ägare den lyckliga krokodilägaren och sade att han och hans fru för tio minuter sedan hört budskapet skrikas i luften. Vi rodde in för en pratstund. Gäddan beskådades av stugägaren som tyckte att den var fin, kanske på ett kilo. Stugägaren var från Stockholm och hade för några år sedan, samma sommar de köpte stugan vid ån blivit fascinerade av en mystisk man som rodde upp och ned längs ån varje dag på deras semester. De tyckte sig se urbilden av en norrlänning ro sin träeka varje morgon. Tyst, sävlig, stor, envis och styrkan syntes på kraften bakom varje årtag som förde fram ekan framåt i en hiskelig fart. På byn gick samtidigt snacket om 0:8rs konstiga liv. Snart visste alla i byn att några 0:8-or köpt en stuga vid ån och historierna på lanthandeln handlade ofta om hur opraktiska, naiva och arroganta personerna från huvudstaden var. Och när en från byn vid upprepade tillfällen fiskade längs ån, försökte de få honom att vara någon slags spion på främlingarna, och när fiskegubben inte åtog sig detta uppdrag, kom historierna på lanthandeln ibland handla om honom. Det fanns en spänning i byn och hos stockholmarna och mannen som bara ville lägga ut sina nät blev ofrivilligt en medlare mellan dessa två läger. Längs ån möttes världarna långsamt och tafatt, där blev så småningom en blick en nickning, en nickning ett hej, ett hej ett tal om väder och tal om väder en kaffepaus och en kaffepaus en kaffegök, och främlingarna fick varsitt namn och en ny vänskap uppstod, med all glädje och jävelskap det innebär. Stugägarna Olle och Ulla visade sig vara goda vänner med han som nätfiskade i ån varje dag, som var min morfar och hette Edvin. När Olle vars hela väsen lyste av rackartyg fick veta att farsan var gift med Edvins dotter och jag var ett av morfars barnbarn, berättade han en hemlighet för mig som ingen av oss skulle få berätta för morfar. Om jag lovade att vara tyst skulle jag få tre spinnare. Olle sade att han en gång för två år sedan satt fast en pilsner i morfars nät och att gubben därefter sett mycket fundersam ut när de träffats. Jag visste inte vad pilsner var, så jag förstod inte vad Stockholms-Olle menade och därmed kunde jag vara tyst och få min belöning. Tre spinnare så att jag kunde fortsätta fånga krokodiler. När vi rodde därifrån gavs min gäddsnipa ytterligare komplimanger, ”vilken gädda”. När jag ser tillbaka är denna fisk den som jag funnit mest glädje av i mitt fiskeliv och när mormor sedan kokade den serverad med pepparotsås, kunde jag konstatera att den smakade mycket bättre än morfars gäddor och att den är alltjämt den godaste fisken jag ätit. När jag ser framåt finns det fortfarande en tid fjärran nudeltiden där alla dagar ser ut och smakar likadant, där solen alltid skiner, grävlingar är som björnar, gäddor är som krokodiler, där tillvaron är en oupptäckt värld och dagarna är fyllda av äventyr, ty i mitt sinne är jag aldrig äldre än sex och halvt när jag fiskar.(Bilderna har ingen koppling till texten) Mats Ädel