Mats skriver:
- Hejsan
Jag hittade en 10 år gammal fiskeberättelse från Gavleån i min dator.
Den 17 april är det 11 år sedan jag fångade min första havsöring i ån.
De senaste åren har jag dock inte fiskat i ån, men skall försöka börja
göra det nu i vårsolen.
Den gamle och Gavleån
I dagens snabbmatsamhälle sprider en fobi ut sig som en löpeld och bränner ut
en efter annan. I den galopperande tiden är det svårt att hålla fast ideal,
drömmar och visioner mer än några hundradelar. Allt rusar bara hastigt förbi,
såsom landskapet utanför ett skenande tågs fönster. Kunskap och information
som var ny igår, är gammal, omodern och oanvändbar idag. Kunskap är makt och
att vara gammal förknippas tyvärr med maktlöshet och maktlöshet med apati.
Ålderdomen har inte konstigt nog blivit en fobi i stället för att förknippas med
visdom, såsom den tidigare gjort.
För mig är det livsnödvändigt att hoppa av detta ”skenande tåg” då och då. Att fiska är för mig att trycka på pausknappen, att flugfiska är mitt andrum. För mig har flugfisket med åren blivit en livsstil, som ger mig ideal, drömmar och visioner. Till skillnad från mycket annat i dagens samhälle blir man en bättre *fiskare med åren. Den gamle fiskaren kan med andra ord lära den unga fiskaren många saker. Personligen är jag en mycket bättre fiskare än vad jag var för tio år sedan och när jag närmar mig 50, kommer jag vara bättre än idag. Hade jag varit idrottsman vid 50, skulle jag för länge sedan haft mina bästa dagar.
Under hösten brukar jag alltid ta ett par dagars ledighet för att ägna mig åt mitt favoritfiske, flugfiske efter harr. Så var det tänkt även denna höst. Planerna var att jag skulle fiska harr i Jämtland, efter ett kortare träningspass hos harrarna i Gysinge. Jag ringde en kompis i
Östersund som sade att vattenståndet var normalt, trots en mycket regnig sommar.
Därefter ringde jag till en kompis längs vägen mot norr, som även han planerade att
bege sig av mot Jämtland. Fisket efter gädda och havsöring höll dock honom till sist kvar i söder. Jag erbjöds följa med honom på en fisketur i havet och traskade därför därefter ned till
redskapshandlaren för att fylla på min nästintill tomma draglåda. Jag köpte några
klassiska havsöringsdrag och fick genast frågan om jag skulle fiska i Gavleån.
Jag nekade, men blev snabbt övertalad att ändra mig när jag fick höra berättas
om den gångna veckans fångster i ån. Flera fina havsöringar på 5-6 kg hade
fångats på spinn och ännu större exemplar hade fångats på fluga. Med fluga
hade även laxar uppemot 10 kg fångats.
På väg hem mot lägenheten tänkte jag på hur fantasiskt min ”hemma-å” utvecklats de senaste åren. Den första havsöringen som jag fångade i ån under våren var inte särskilt stor. En ordinär öring i 3 kg klassen, men den
är ändå en av de mest betydelsefulla fiskar jag fångat i mitt fiskeliv.
Det var en dröm jag hade fångat, något som nästintill alltid hägrat för mig; att fånga en öring i Gavleån. Jag ödslade bort stora delar av min barndom fiskande uppströms i Gavleån, dit havsöringen inte kan vandra på grund av
alla kraftverk, och mina besök i Gävle kom under tonåren mestadels att handla om krogbesök.
Drömmen om att fånga havsöring föll till sömns och
vaknade till liv först när jag lämnat föräldrahemmet, gjort lumpen, bott i
andra städer, tagit min högskoleexamn, kort sagt, när jag i vuxen ålder
likt havsöringen återvände till ån där jag växte upp.
Hemma i lägenheten kunde jag inte hitta min nästintill oanvända spinnrulle, så det fick som vanligt bli flugspöt i stället. Jag hade dock aldrig fiskat efter
havsöring med flugspö tidigare och var en riktig novis på havsöringsflugor,
så det gick som det gick, ”bara ett hugg” som det heter. Men mina ögon och
sinnen lät sig ändå retas av de många stora havsöringar och laxar som visade
sina breda ryggar bara någon enstaka meter ifrån mig. En makalös naturupplevelse
mitt i stan. När flugspöt återgick till vila i spötuben, gjorde en äldre herre mig
sällskap vid åns strand
Han frågade mig hur det hade gått och jag kom på någon mer eller mindre
patetisk bortförklaring till min fångstlöshet. Han frågade mig vilka flugor jag
hade provat och jag sade att jag inte visste vad de hette på grund av att jag
aldrig brukar fiska efter lax och havsöring. Han sade att han brukade göra det,
men att han aldrig fiskat i ån. Han sade även att han skulle göra debut i ån kommande
dag, för även han hade sett flera fiskar visa sina breda ryggar.
När jag kom hem på kvällen hittade jag spinnrullen i min stökiga lya och i
samma ögonblick beslutade jag mig för att låta den göra mig sällskap den
kommande dagen. När jag kom ned till ån på morgonkvisten var den äldre
herren redan där. Han stod nedströms mig och viftade med sitt två-hands
flugspö med imponerande teknik. Jag tacklade mitt spinnspö och knöt fast
en rappala på linan. Efter ett par kast var jag mer koncentrerad på att
beskåda ”gamlingens” kastteknik, än att ägna uppmärksamheten åt mitt eget
fiske. Då passade givetvis en grann öring på att attackera min lilla rappala.
Kampen blev inte längre än 15 sekunder innan öringen genom ett språng i luften
återvända till friheten. Fiskarna som visade sig föregående dag var inte ett dugg
diskretare denna dag, men minst lika svårlurade. Den äldre herren gick uppströms
och passerade mig. Vi hejade på varandra och han sade att han haft på en mycket
fin fisk under morgonen.
Nu hade klockan passerat fyra muggar kaffe och en lunch och varken jag eller
den gamle mannen hade känt någon mer fisk. Jag pekade uppströms mot bron
och sade att jag sett en mycket stor fisk där tidigare under dagen. Gamlingen
gick dithän och han behövde bara ett par kast med sitt ”trollspö” för att förvandla
en aptitlös retsticka, till en svulten bäst. Flugspöt bugade sig såsom det var en säl
på kroken. Den efterföljande kampen blev lång, uppskattningsvis 45 minuter.
Tiden gjorde halt liksom varje människa som hastigt hade tänkt passera. När kampen
gick mot sitt slut, kändes det nästan som publiken var större än när Gif spelar
sina hemmamatcher på andra sidan ån. När fisken var på ett par decimeters djup,
liggande på sidled, totalt utpumpad, fick jag äran att lyfta den i land. En öring
trodde den gamle och jag, detta eftersom fisken var kort och stjärtfenan var
rakare än en fura. Vikten uppskattade vi till omkring 12 kg. Snacket om fisken
gick därefter på stan och i eftersnacket blev fisken en lax, eller en laxing.
Den spelar egentligen ingen roll, för stor var den. Tillräckligt stor för att jag
under hösten 2000, dag ut och dag in, kastade bort flugor och drag i takt
med dagarna i Gavleån. Kanske inte för att fånga fisk i första hand. Utan
för att en dag bli lika skicklig, som den gamle i Gavleån, det är i vart fall
en dröm jag har kvar när allting annat förändras.
Mats Ädel
Oktober 2000
