Fiskeåret 2016 är snart till ända Del 1
Så var nästan hela 2016 till ända också. När mörkret nu
börjar lägga sig tidigare och tidigare och man inte ens hinner ut på dagen för
en gnutta dagsljus så är det lätt att drömma sig tillbaka till de trevliga
stunderna från fiskeåret.
Som många av mina fiskevänner vet så är jag en inbiten
pimpelfiskare som älskar den bitande kylan när man står på en is någonstans och
väntar på hugget.
Röding är favoriten
men även en regnbåge kan bjuda upp till en kul dans. Jag gillar de gamla
pimpeltvåorna från ABU där varje hugg blir direkt i handen eftersom det saknas
slirbroms på det gamla redskapet. Bäckrödingens teckning är som fingeravtryck. Aldrig en fisk
som är lik en annan. Vackert!
Vintern bjuder också på det coola ismetet där mycket av
tiden är ren tristess. Ibland blir det snöbollskrig, ibland byggs det stolar
och ibland en snöval när det är för trögt, men när det händer och man springer
mot en fälld vippa och man inte har en aning om det är en liten gädda, en meter
gädda eller en fin gös som svalt mörten, då är det spännande.
Ibland känner man att nu kan jag det här. Det behövs en ny
utmaning. Då kollas det runt på nätet, man ringer lite halvgalna kompisar och
fyra timmar senare så står man på en isig klippa i snöglopp och halv storm vid
Vätterns strand och jagar lax från land. Blev det nån då undrar vän av
ordning? Nä, inte ett pet men ett kul äventyr i februari.
När våren sen kom så lockar älven
igen. Förstadelen blir
det mycket
av de här pajsarna.
Det är inte vad man söker men det är skoj när det går lång
tid mellan havsöringshuggen. Sen en dag när solen lyser och livet är skönt och
man nästan skiter i vilket så händer det och hugget kommer. Det går aldrig vara
beredd på ett havsöringsnapp. Det är alldeles för många kast emellan men..
Då sitter den där och så är påskmiddagen räddad.
Lika kul är det faktiskt när kompisen får landa sin allra
första havsöring. Det känns skönt när han kan få slappna av också. Då kan man
alltid stressa upp honom hur det känns vid första laxen…
